Med bara några veckor kvar av Open Art 2022 tycker lokala konstnären och aktivisten Frida Ingha att det är dags att avslöja vad som står skrivet i punktskrift på hennes verk ”Tillgänglighet för ingen alls”. Del 5 av 5.
Text publicerad i Nerikes Allehanda 2022 i samband med Open Art.
Bakgrundsfakta
Frida Inghas konstverk i Open Art 2022 består av en stolpe med fem riktningsskyltar som pekar åt olika håll. Texten på skyltarna är skrivna på punktskrift, samtidigt sitter skyltarna så pass högt upp att ingen når dem.
Verket står på Stortorget, precis vid entrén till rådhuset i Örebro.
Utformningen och verkets placering handlar om hur insatser baserade på mänskliga rättigheter utlovas och lagstiftas, men ibland utformas på ett så ogenomtänkt sätt att de inte gör någon skillnad.
Skylt 5: Mänskliga rättigheter / ett tryggt hem
Tillgänglighet för ingen alls är baserat på att punktskrift placerats på skyltar som ingen kan nå från marken. På skylten som sitter lägst står det Mänskliga rättigheter på framsidan. Konstverket har stått framför rådhuset hela sommaren.
För ett tag sedan sa en vän till mig att punktskriften på mina skyltar i konstverket inte buktade utåt. Han hade klättrat upp och känt efter. Det kan ju inte stämma tänkte jag, men åkte dit och bad min långa assistent klättra upp. Påståendet stämde. Det gick att ana prickarna som svag, men märkbar höjning likt små klistermärken. Men det var definitivt inte punktskrift.
Först skämdes jag, förstår inte folk vilken kränkning det är att måla prickar och påstå att det är punkt. Sen insåg jag att mitt konstverk just fått ännu en dimension och rent av bekräftat sig själv på ett sätt som jag aldrig kunnat utan hjälp av normer och otillgänglighet.
Det här och alla andra missförstånd eller omedvetna kränkningar beror ju just på exakt det konstverket vill säga. En skylt så absurd att den aldrig skulle ha tillverkats. Ändå utsätts minoriteter för just den absurditeten var dag. Att jag förutsatte punktskriftens legitimitet på ett sätt att jag inte ens påpekade det eller bad om att få känna på skyltarna innan de restes. Absurt. Nästan roligt.
Gång på gång när jag lyfter otillgänglighet eller exkludering tenderar människor att sucka och säga något i stil med ”Nä, det är bedrövligt. Att de inte kan tänka till och göra det bättre!” Som om det berodde på några få tokiga tomtar som sprang runt och ställde till förtret. Det hade varit bra, för det hade varit lättare att åtgärda.
Orättvisor, exkludering och våld är symtom på ojämlik maktstruktur. Tokiga tomtar bygger inte sånt på egen hand.
Det begrepp som stod på baksidan av min sista skylt är konkret och individnära ”Ett tryggt hem”. Här ska vi vara trygga. Vi ska veta att vi inte blir utnyttjade, lurade eller diskriminerade. Att vi har samma rättigheter, för vi är skapade fria och jämlika.
Ett trappsteg har samma effekt för någon i permobil som en avvisande skylt. Alla har inte samma möjlighet till utbildning. Skillnaden mellan självständighet och självbestämmande är inte självklart. Rösträtt och demokrati innebär mycket mer än vad som sker i en vallokal var 1461:e dag.
I Sverige skrivs vissa av våra mänskliga rättigheter från missriktade domslut och sparkrav. Hur hände det? Barnkonventionen har blivit svensk lag, det behöver övriga konventioner också bli. På riktigt.
