Livsstilen med personlig assistans 24/7 är svårare än någonsin. Många assistansanvändare vittnar om kris i bemanningen, nerdragna timmar och dessutom att upplevelsen av kränkningar från främlingar på allmänna platser ökat. Med tanke vilka partier som allmänheten röstat in i riksdagen kanske man inte borde bli förvånad.
Jag har istället för att se den stora personalomsättningen som ett ständiga misslyckanden, börjat att se det som något jag får lära mig leva med.
Det är sjukt svårt att rodda allt med vård, assistans, föräldraskap och arbete utan att den långvariga stressen och oron bryter ner mig. Det är en svår utmaning att jag både är assistenternas arbetsledare och chef samtidigt om jag är i en väldigt utsatt beroendeställning mot dem. Jag lyckas för det mesta hitta väldigt bra människor. Det är inte alltid de passar för jobbet som assistent, eller som jobbet passar för dem. Bra människor brukar det i alla fall vara och måna om att göra ett bra jobb. Omsättningen av personal har varit så galen senaste två åren. Det är lätt att glömma hur långt jag faktiskt kommit i att arbetsleda, men också i att ta hand om mig själv.
Båda mina samordnare arbetar på distans och det gör att det är lätt att tappa saker mellan stolarna. Det behöver vara extra tydligt vem som gör vad och att vi hjälps åt att återkoppla till varandra.
Bildtolkning: Bild på Frida framifrån, nästan helt i profil man ser CI. Även om bilden är tagen i halvkropp ser man att hon sitter ned då ett knä skymtar. Hon vilar händerna mot munnen och haken. Ena handen i andra handen. Naglarna är målade i mörkt lila utom ringfingrarna som är i gult. Hon tittar rakt fram, hon ser nästan rädd ut, eller uppgiven? Grå tröja och grå bakgrund.
