För några dagar sen var jag på en FSDB-träff. Petra från “mot alla odds” var där och berättade om sin upplevelse som döv i gruppen. Det var ett bra tillfälle att testa om jag klarar av att avläsa dövblindtolkar. Det gick ganska bra, även om det var väldigt ansträngande. Jag behövde ett större av stånd till tolken. Inte alls konstigt. Mitt synfält har blivit mindre och eftersom jag inte ha så mycket hjälp av högerögat längre har ju synfältet typ halverats också. Jag försökte avläsa taktilt, men det gick asdåligt för jag fick så ont i armarna på en gång. Skit samma, jag avläser ännu bäst med ögonen ändå. Mina jävla skruttögon! Det var skönt att se att det gick att få till i alla fall. Jag hade dessutom centraltolkens röst som stöd genom slingan och kombinationen funkar för mig.
Gud, vad trevligt det var att träffa alla dövblinda vänner där! Jag har inte insett tidigare att jag är ganska isolerad här hemma. Mentalt så klättrar jag på väggarna, då menar jag inte som en Pippis gulliga lilla apa utan som den hemsökta flickan i Exorsisten. Ja, lite sån känner jag mig.
