Livet erbjuder så fantastiska knäppa grejer. Jag har förstått att min talang är att jag kan ta nästa vad som helst som faller i min väg, vrida och vända på det om och om igen tills jag hitttar ett sätt att använda det och få ut något positivt utav det. Som en jädra hemorrojd som både kan bli en rad roliga anekdoter och en möjlighet att prata om nåt ingen tror man kan prata om. Att säga “Aj, mitt rövhål!” offentligt var mer chockerande för somliga än man kunde ana. Röv och flicka ska inte användas i samma mening verkar det som. Lite som att män inte får använda rosa eller prata om sina ögonfransar. Om jag använt ett finare eller mer medicinskt ord hade jag troligtvis inte kommit åt den där känsliga punkten hos många läsare. Att man har en röv och att den inte bara är liten och gullig är opassande på samma sätt. Man bajsar med rumpan. Man kan få medicinska besvär i rumpan. Enligt MedaSveriges marknadsundersökning hade 56% av alla tillfrågade män och kvinnor haft analbesvär de senaste två åren.
Lustigt vilka reaktioner mina texter om min söta röv har fått. Ordvalet röv var inte helt uppskattat av alla läsare, men ordvalet är viktigt för att effektivt få folk att haja till och läsa tror jag. Av just den anledningen jag beskrev ovan. En annan grej som varit intressant är alla frågor jag fått om mina erfarenheter av analsex. Intressant. Jag tar nästan ingenting som en kränkning. En sådan fråga avslöjar personens egna referensen, anknytningar och intressen. Det påverkar inte mig eller får mig att må dåligt. En aning förvånad blir jag att så många gör den anknytningen när ämnet i sig inte var knutet till sex alls. Fast egentligen inte. Inte alls förvånad. Inte heller att samtliga som ställt frågan varit män. (Intressant att det är första tecknet på att jag i min roll som skribent med funktionsvariation även blir sedd som en sexuell individ. Verkligen intressant! Ím so going to Freud you!) Inte heller förvånad över att samtliga som irriterat sig på ordvalet “röv” varit kvinnor. (Baserat på namnet de angett.) Vilka klichéer vi är, va?! Personer som gillat och tackat mig för mitt inlägg har haft större mångfald. Kul!
Jag har inget specifikt särintresse för min söta röv eller rövar över lag. Jag sitter mest på min, jag. Att jag skrivit så mycket nu har ju berott på att det var ett lite undangömt ämne som nästan bad om att få komma fram i ljuset. Jag har själv haft det där beteende att ignorera min egen anal så mycket det bara går. Extremt ohälsosamt. Att jag gick runt med smärtor och inte ens ville få området undersökt av en läkare i nära nio år säger ju en del. Att få instrument införda för undersökning skrämde mig nåt så fruktansvärt. Det är vad som händer om man går med sitt analproblem till doktorn. Det är inte trevligt, men det är det inte många medicinska undersökningar som är. Jag har gått igenom bra mycket obehagliga och smärtande undsökningar när jag fått min grundsjukdom utredd än den där lilla lamp-pinne-i-röven-undersökningen kan jag lova. Det var mer tanken och rädslan som gjorde allt så obehagligt.
Jag har en viss förkärlek för att prata om allt det inte får pratas om, vända upp och ner på våra föreställningar och göra uppror mot alla former av “så här SKA man gör. Så här ska man INTE göra.” Jag kom nog aldrig riktigt ut min väldigt barnsliga trotsålder.
Nu är jag egentligen ganska trött på min röv. Att skriva om den alltså. Så nu går vi in på andra intressanta diskussionsämnen att hantera.
