Rullstolen jag brukar använda inomhus har varit extremt seg och dålig en lång tid, det inser jag nu när jag väl fått den lagat. Förut tog det någon minut för den att starta, men nu koppar den igång på några sekunder.
Den drog en sista suck och lade av för några dagar sen. Vilken tajming! Sånt händer såklart just när man har feber och är helt strandad. Nej nej, det var inget klagomål, bara nästan. Jag är ju rambo. Jag har kunnat använda min utomhusstol istället. Det har funkat. Jag har rivit upp tapeten på några nya ställen bara. Ett eluttag pajade jag också. Sven fick en stöt när han skulle laga den. Det är rätt svårt att röra sig inomhus som synskadad när man inte riktigt vet hur mycket man sticker ut åt olika håll.
Här om dagen kom en tekniker och hämtade den döda stolen. Några timmar senare fick jag tillbaka den nyservad och med en ny joystick. Just nu när jag är förkyld älskar jag just den här stolen lite extra, för man sitter så stadigt i den. Sitsen och ryggstödet stöttar en så bra till skillnad från utomhusstolen som istället är utformad för att ge mig maximal rörlighet.
Jag tänker att det egentligen inte är så konstigt att andra klagar över sina små förkylningar och att de har all rätt till det. Deras kroppar är ju deras “verktyg” för att arbeta, röra sig och fungera. Mina “verktyg” är externa. Även om jag blir dyngförkyld så påverkar inte det dem. Mina hjälpmedel tar mig ändå framåt och mina assistenter anpassar sig efter mina behov. Även om min sjukdom göra att jag slås ut hårdare av en förkylning så har jag ändå bättre förutsättningar att hantera den än mina annars friska medmänniskor. Inte konstigt att folk blir så fasligt ynkliga av nästäppa.
