I måndags var en sån där dag då jag åter igen frågade mig själv “Hur i sjutton lyckas jag med sånt här hela tiden? Varför lyckas alla människor bete sig normalt, men inte jag?” Jag lyckades liksom slå huvudet i mojänger och köra in i saker mest hela tiden. Man skulle kunna tänka sig att det kan bero på försämrad syn eller så var det så att jag blev lite extra ofokuserat av att jag hade ont i fötterna efter helgens bravader. Ja, jag vet inte, men nåt var det.
När jag kom från bilen mot entrén till jobbet var den nån som hälsade på mig. En snubbe jag kände igen och jag kom snabbt på att det där är min barndomsgranne Andreas som jag inte sett på 100 år. Det blev ungefär som det brukar bli – Hej. Är det du Frida? -Ja, hej Andreas. -Det var länge sen. Hur är det med dig? – Jo, det är bra. Hur är det själv? -Jo, bra. Men… sitter du i rullstol? -Eh, jo ja, det gör jag.
– Men.. när…vad? – Äsch, sen några år tillbaka. – Vad har hänt? Har du råkat ut för nån olycka, eller? – Nä, en sjukdom bara. – Oj, jag beklagar. – Tack. Det var kul att se dig. – Ja, detsamma. Hälsa din man… Sven. -Ja, hälsa brorsorna, och mamma, och pappa. -Ja, eller mamma i alla fall.
Ja, det var så jag uppfattade samtalet i alla fall, men jag missade nog nåt. Som att det inte alls var Andreas utan en gammal klasskompis från högstadiet. Det förklarade ju varför han inte ville hälsa sina brorsor. Han har inga. Kanske ingen pappa heller. Doh! Min svärmor vikarierade som assistent den dagen och i efterhand när hon började prata om vem hans syster dansat med i barndomen. Jag insåg i efterhand att jag svarat rätt konstigt angående min anledningen till min rullstol. Han lär ju anta att den där sjukdomen satt sig i huvudet också.
På kvällen deltog jag och Sven i vårt första årsmöte med samfällighetsföreningen som sköter väghållningen där vi bor. Det var jättesvårt att se och höra. Jag hade föreställt mig hur jag skulle glida omkring och hälsa på alla nya grannar men väl där visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och jag hade dessutom fullt sjå att få ordning på vart jag skulle sitta med tolkarna och att ordföranden förstod hur hon skulle använda mikrofonen till slingan. När mötet drog igång gick allt bra. Ingen ville vara justerare så jag såg till att anmäla mig frivilligt till uppgiften och tänkte att då märks det att jag inte är ett paket i alla fall. Efteråt skulle det socialiseras, ståendes med kaffekoppar. Att sitta i skrevhöjd och försöka få kontakt med folk är ju helt värdelöst. Men någon tittade rakt på mig och sökte kontakt. Tjej, någonstans i min ålder eller så. För ett par veckor sen skulle jag lämna av Ottilia på ett kalas och då rullade jag runt och hälsade artigt på alla föräldrarna. En av dem svarade. “Jo, jag var ju hemma hos er i förrgår och hämtade Molly när hon lekte med Ottilia. Känner du inte igen mig?” Efter det har vi mötts på skolan någon gång också och då har jag minsann känt igen henne. Att hon haft Molly med sig har ju varit en bra ledtråd även om jag tycker att alla små flickor ser likadana ut på den där skolan. Så jo ja, jag antog direkt att det här är helt klart Mollys mamma. Inte frågar jag. Nä, det vore ju pinsamt. Heeeej, kul att se deeej! Det tog typ fem sekunder till innan grannen som INTE var Mollys mamma. “Jag känner din faster Gunilla och hon har pratat så om dig och att du flyttat hit ut.” F U C K. Jo, jag förklarat att jag trott hon var nån helt annan. Den här gången kunde jag ju göra så i alla fall. Våra familjer känner varandra genom kyrkan och det var trevligt att se henne. Synd att jag skulle bete mig som ett galning bara, men jag tror att vi båda kommer över det. Nog ska jag kunna bjuda över henne på en kopp kaffe nån gång och göra ett bättre intryck.
Ja, det där med att känna igen folk är inte min starkaste sida. Jag minns väl synliga detaljer som frisyren eller färgen på kläderna, men ansiktsdrag -nä. Jag vet inte hur det är för andra. Gissar alla så där hej vilt? Är det jag som litar för snabbt på mina vilda gissningar. Överkompenserar jag? Säkert. Jag vet inte, men jag kanske ska vänta lite med att ropa tjena när jag träffar folk.
