Jag vill gärna marknadsföra mig själv som morgonmänniska in i benmärgen, men nu sitter jag här och ifrågasätter hela det faktumet. Är jag verkligen så himla glad på morgonen. Jag vaknar töntigt tidigt. Det är ett som är säkert. Så har det alltid varit och jag tror att jag gillar mornar dessutom. Jag har bara väldigt svårt att komma ihåg det just i denna stund, för denna morgonen färgades av riktigt urkasst morgonhumör.
Jag vaknade halv fem, hysteriskt kissnödig. (Jo, jag sa ju att jag vaknar töntigt tidigt.) Jag satte mig på min lilla brumbrum och ska åka till toa. Jag har lärt mig köra i mörker ut genom sovrumsdörren till lysknappen i hallen så jag slipper väcka sovande familjen.
Min man har dock återfått ovanan att parkera sina arbetkängor med stålhetta utanför dörren. Dem körde jag in i. Den ena fastnade i ett av mina hjul och dörrmattan fastnade i den andra. Jag försökte försiktigt (Not!!) sparka loss kängan och det gjorde skitont i tån. Gah! Jag kliver till sist ur lilla brumbrum och känner mig fram till lysknappen (Oj, bonk, aj, dunk, oopsie!) Lyckas lossa allt skräp jag kört fast i och göra morgontoalett, men inte somna om. Istället tog jag ut min bitterhet på datorn som. Bara. Inte. Ville. Starta. Efter en halvtimmes gräl med den envist svart skärmen skulle jag just slänga den i golvet när jag insåg att sladden inte satt i eluttaget.
När jag tänker närmare på saken kan det vara så att mitt dåliga humör inte alls bottnar i den vidriga morgontimman utan gårdagen. Min CI-träning har varit en berg och dal-bana. Den första veckan har jag kämpat med huvudverken. Sen avtog den och jag hade två fantastiska dagar utan någon huvudvärk alls. Igår kom den tillbaka och jag mådde riktigt pyton! Det kan ju vara så att jag surar över det.
Jag önskar att jag kunde säga att jag ska ta det väldigt lugnt i helgen men jag ska på kalas både idag och imorgon. Jag vill inte missa det men kanske helt enkelt får gå dit “döv”. Dessutom ska jag utan tvivel omorganisera skor och annat i hallen. Ordning nu!
