Jag är i ett virrvarr av depression, kreativitet och ångest. Jag har skjutit på att ändra min medicinering i ett år. Kids, DONT try that at home. No wait, don´t try it at all. Fast man vill ju tro att de får att tänka bort ångestproblematik. Speciellt när man hört Mark Levengood prata om hur han springa bort sin depression. Där är något man aldrig trodde man skulle säga “jag önskar att jag var Mark Levengood.” Även om jag gillar honom. Han får sina depressioner vart tionde år. Jag har fått nya mediciner och när man håller på med överfasning känns allt riktigt hemskt. Det känns definitivt inte som om någonting hjälper.
Det är lustigt, trots att jag haft återkommande depressioner i många år blir jag lika förvånad varje gång jag inser att jag är mitt i en men ändå inte ligger stirrandes in i väggen okontaktbar. För så är det ju på film. En del gör säkert det. Jag får ångestattacker när jag inte klarar mer. De kommer tätare och tätare och blandas till slut av självmordstankar.
Nu är jag i full gång med medicinering och terapi igen. Det känns larvigt för jag har tak över huvudet, familj, jobb och är kär i nån. Jag borde skämmas. Okej, vänta. Hörde ni? Exakt de tankarna är det som gjort att jag inte tagit hjälp tidigare. Jag tycker inte att jag är värd det. Inte-ska-väl-jag-mentaliteter, det borde sitta varningstexter på såna
Men håll i er, för jag har har släppt ut alla mina fula känslor i en bok. Den trycks just i detta nu. Och om jag nånsin tänker att jag inte kan berätta för något om vilka mörka tankar jag tänker så kan jag komma ihåg att jag redan berättat.
