Det blev lite dramatiskt där ett tag. Ni vet, när synen försvann hastigt och utan förvarning på höger öga. När jag gick på sköterskorna som en bulldoser i texttelefonen för att få en akuttid till ögon. Operationen. Vilken karusell! Vilket vrålåk!
Det är först nu, idag, som känslorna hunnit i fatt mig. Först i form av panikångest och sen i form av störtgråt. Just när allting hända vet jag inte vad som hände. Det kändes som att andra människor omkring mig reagerade starkare än jag. Jag läser blogginlägget jag skev om det och tänker “Hallå! Vakna!” Sedan läser jag min frände Emmas blogginlägg som i och för sig styrs av graviditetshormoner men låter mer som nån som utsatts för en livsomvälvande tragedi. När jag låg på sjukhuset var jag löjligt glad nästan hela tiden. Som att ögonoperationen var en enkel grej jag enbart ville ha ur världen.
I torsdags var jag på återbesök och allt såg bra ut. Jag har bestämt mig för att börja jobba på tisdag. Jag tror att jag kommer klara av det, men just nu känns det otäckt och tungt för jag har så ont i kroppen av kylan och är förbannat trött hela tiden. Det är inte alls kompatibelt med hur jag vill känna mig när jag kommer tillbaka till jobbet. Inuti mitt eget huvud för jag en myndig konversation med mig själv. Påminner mitt oroliga lilla jag om att vi provar det här och se hur det går. Om jag inte orkar med, om jag kör in i saker för att jag inte ser eller får huvudvärk så är det ju ingen katastrof. Då ber jag hjälp, tar en paus eller åker hem och lägger mig.
I vilket fall så är det bättre än att ligga hemma och överdramatiskt undra hur jag någonsin ska klara av ett normalt liv igen.
