Bildtolkning: På ett randigt plastblad ligger ett IQ-pussel. Bredvid ligger några delar täckta med lim.
Jag har en depresssion. Jag och min vän som också har en depression och har precis fyllt år. Jag bjöd över honom på min födelsedag för en lugn filmkväll och bara få va som man är.
När jag var i min mörkaste depression, innan jag hade vågat söka personlig assistans så bar jag alltid med mig en ångestamulett i fickan. Mitt eget påhitt. En amulett är ett ting som anses ha övernaturliga krafter. Jag tror inte riktigt på sånt, men däremot att vi själva ger saker makt genom att förknippa tankar, känslor och minnen till dem. För mig själv myntade jag ordet ångestamulett. En amulett kan vara exakt vad som helst men som ger dig en känsla av lugn och trygghet. Många har nog sådana utan att ens tänka på det. En tändare i fickan att pilla på, sin mobil, ett smycke runt halsen, religösa symboler… När ångesten blossar upp är det något att hålla i. Jag hade en av min dotters leksaker som ångestamulett för just var det bara min roll som mamma som jag kände mig trygg i.
Nu ville jag ge min vän något han kunde ha som ångestamulett. Jag köpte ett IQ-pussel i miniformat. Jag tänkte att vi skulle hjälpas åt att bygga ihop den och limma lite försiktigt så den skulle hålla.
Det gick så där. Inte riktigt som jag tänkt mig. Tålmodigt satt vi nån halvtimme och försökte få ihop fanskapet. Han var övertygad om att den var felbyggd, som alla med dubbla X-kromosomer tror när de inte kan få en grej att funka. Jag var övertygade om att den var en puckad pruttpaj för min Y-kromosom gör mig så himla mogen.
Vi bestämde oss för att lägga ner projektet. Han sa “Vi kan lämna den här så kan vi testa igen senare.”
Då fick jag lite snabbt panik, grabbade tag i limflaskan och så gick det som det gick. Så kan man ju också hantera känslor.
