Det har varit mycket snack om riskerna med de digitaliserade anpassningar vi gör för att anpassa oss till Covid 19. Rädslan för digitalisering och vad vi går miste om när vi kommunicerar med andra via en skärm är inget nytt. Vad pandemin gjort för att kasta om vår defensiva inställning är att skärmarna nu, istället för orsaken till vår ökade isolering, istället blivit vår kanal att nå varandra. Så hej och hå, här ser jag likheter mellan min upplevelse när jag plötsligt förlorat syn och andra människors känslor av isolering i pandemin trots att de kan kommunicera med hela världen i sitt vardagsrum. Isolering har inte så ofta med avstånd att göra. Man kan bo i samma hyreshus som väldigt många människor men ändå vara isolerad.
Risken med isolering finns fortfarande kvar. Jag välkomnar alla goda råd och tips om promenader, träning och allt vad det är som kan underlätta den isolerade människans vardag. Sådana saker är jättebra, men inte som ensam lösning. Vi behöver mer.
Förstå människans behov av mänsklig kontakt och samspel
Jag tillhör en grupp som det har forskats mycket på för att förstå människans behov av mänsklig kontakt och samspel med sin omgivning: Personer med dövblindhet. Att hitta andra sätt att effektivt kunna kommunicera har varit ett krav för vår överlevnad. Att mer än ord förmedlas mellan människor: känslor, miner, tonlägen, skratt… Döva fångar upp nästan allt det där i ansiktet. Ett tecken kan få en helt annan betydelse om det till exempel görs med huvudet lätt framåtlutat på ett visst sätt. Det kan även förvandlas till en Ja/nej- fråga om ögonbrynen höjs. Det är inte kroppsspråk, utan en viktig del av språket. I svenskan är vi till visso tal- och tonbundna, men kroppsspråk som används när vi talar är mer individuella än språkbundna. Det är en stor skillnad från t.ex. italienskan där det i ordböcker faktiskt står utskrivet vissa kroppsrörelser som tillhör vissa uttryck. Emojis är ett exempel på tillägg som växt fram i social media och chat-kultur för att komplettera vårt vårt skriftliga språk.
I höstas skrev en bekant ett Facebookinlägg om frustrationen över att hon som blind föreläsare och mötesdeltagare inte kunde uppfatta sina åhörares reaktioner och närvaro sedan allt blivit digitalt. Det slog mig då att Anna, som hon heter, beskrev upplevelsen jag får när jag som person med dövblindhet föreläser under pandemifria omständigheter. Jag upplever det också i de flesta samtal där vi är mer än två personer eller när jag tecknar med nån som inte är van att teckna till synskadade. Så kära församling, låt mig upplysa er om några tekniker jag använder i min underbara, förjävliga vardag inlindad i omständigheter och livsomställningar.
Socialhaptiska signaler
Socialhaptiska signaler är en kommunikationsmetod som används för att komplettera det talade eller visuella språket. Mina assistenterna använder det väldigt mycket och är avgörande för att jag ska känna mig delaktig i sociala sammanhang. Det finns väldigt många olika signaler och jag blir enormt imponerad av ett flertal vänner till mig med dövblindhet som aktivt tar emot haptiska signaler samtidigt som de avläser taktilt eller visuellt teckenspråk. För en utomstående ser det ut som att de aldrig gjorde annat men metoden är ganska ny företeelse i Sverige. De senaste 10 åren har den standardiserats. Min vän Anne-maj gillar att gå på hockey. Då brukar hon ha en tolk som taktilt tecknar vad kommentatorn säger om spelet i hennes hand samtidigt om en annan tolk signalerar spelarnas rörelser och publikens reaktioner med hjälp av social haptiska signaler på hennes rygg.
Jag klarar inte av att ta emot social haptisk kommunikation på det viset. Inte samtidigt som jag lyssnar eller syssnar (avläser teckenspråk.) Min hjärna blockerar bort allt sånt för att fokusera på vad jag hör/ser. Jag har enbart användning av signalerna om det utförs på ett sätt att jag kan uppfatta dem. Därför har jag helt slutat ta emot social haptiska signaler från tolkar. De klarar helt enkelt inte av att hålla sig till några få, enkla och tydliga signaler. De enda som får göra sociala haptiska signaler på mig numera är mina personliga assistenter. I min utbildning blir de hårt drillade att enbart använda de signaler jag använder. Det är stor skillnad från vår övriga kommunikation. När det gäller visuellt teckenspråk lär jag istället ut att det. Är hundra gånger bättre att teckna fel och fult än att inte teckna alls.
Fördelar med social haptiska signaler
Hur mycket jag använder mig av social haptiska signaler beror på vem som jobbar och var vi är. I sociala sammanhang kan assistenten visa var en person som hälsar på mig befinner sig och signalera att jag ska räcka ut handen för att hälsa. Assistenten kan signalera till mig att hon lämnar rummet utan att avbryta. I vanliga fall ledsagar assistenten mig med hjälp av rörelser i min hand, men om min hand är upptagen när jag t.ex. rastar en hund då ledsagar assistenten mig med hjälp av signaler på ryggen eller i nacken. När jag står på scenen är social haptiska signaler extra viktiga för mig för jag har så mycket samtidigt jag måste fokusera på. Eftersom Anna frustrerades just i en sån situation tänkte jag visa er de signaler jag använder när jag står på scen eller över lag talar inför folk. Mer information och fler signaler hittar du på Nationellt kunskapscenters webbsida. Ett problem som jag upptäckte i materialet är att signalerna beskrivs med ord och uttryck som används till teckenspråket eftersom det tillhör vår kultur. Även om det även finns bilder och filmklipp som komplement så blir informationen otillgänglig för synskadade som inte kan teckenspråk. Jag vet att NKCDB har planer på att fixa detta. De har tillåtit mig att använda deras bilder med min egen syntolks beskrivning av bilderna.
För att komma till inlägget där jag beskriver social haptiska signaler kan du klicka här eller på bilden nedan.
Syntolkning: Lägg en utsträckt handflata eller handrygg mot t.ex. ryggen. – Tryck till bestämt med handen. – Håll kvar handen.
