I onsdags var jag ledig från jobbet och beslutade mig för att verkligen vara ledig från allt annat också. Halv 8 på morgonen fick jag oväntat besök från två elektriker som skulle byta ut vårt elskåp. Om jag uppmärksammat brevet som låg på köksbordet så hade det inte varit oväntat. Ottilia satt och åt frukost när den ena elektrikern kom in och sade något ohörbart. Jag bara fickade med av en ren reflex utan att höra. Sedan släcktes ljuset. All el i huset har stängts av. Som vanligt hade jag mörkergardinerna fördragna så det blev vertligen svartsvart. Jag är ju dock lite halvvan att känna mig fram i mörker så jag hittade fönstret och drog undan gardinerna. Såg inte så himla mycket mer för det var inte fullt dagsljus ute än. Jag fick rota reda på slingan som fortfarande satt i laddning för när jag inte kunde se ottilias läppar förstod jag inte ett enda ord av vad hon sa.
Efter en stund kom Malin som hjälpte ottilia komma i ordning. Hon lovade att komma tillbaka och hjälpa mig när hon lämnat ottilia på dagis. I samma stund började det borras i hallen och kunde varken höra eller se. Förutom fönstret. Det hade hunnit bli ljust ute vid det laget. Molnigt och dimmigt också så jag kunde se cyklarna ute på gården. Jag satt där och tittade efter Malin och kände hur underligt det är att vara avklippt från omgivningen på det där viset. Ensammen med främmande män i lägenheten. DÅ känner jag någon stryka mig på kinden och fick nästan en hjärtattack!! Fy, vad rädder jag blev! Det visade sig dock vara Sven, min egen lilla man som vaknat av oljuden som nu tvärt tystnade. “Oj, jag tänkte inte på att du kanske inte ser något här!”
Oh, dear lord!
