Jag tittar där jag står och sätter ner en markör. Här nånstans i mitt inre tog någonting slut nu och nånting nytt får påbörjas. En tung period mönstrad av bemanningskris, ständigt pendlande till vårdcentralen för sprutor, tung arbetsbörda och myndighetsbeslut som slår till utan för varning. Jag vill tro att jag kan lämna det bakom mig. Jag har fått ordning på bemanningen, nya rutiner, lagat hjälpmedel och terapi. Ångesten hänger kvar. Klart att den gör. Jag kan nog aldrig bli av med den och jag kommer för alltid att medicineras, men jag ser ju positiva symtom. Att jag kan ta emot behandlingen till exempel. KBT och andra psykoterapibehandlingar fungerar inte om man inte tror på dem. Då är det som att lägga en ångestdämpande tablett på bordet och stirra på den utan att svälja ner den. Det är problemet när en KBT-behandling som utöver allt annat i mitt liv först stoppas upp av felhantering från vårdgivaren och sedan tolkcentralen. Mattan rycks bort under en och inte förrän man klarar av att sträcka upp handen igen och att vilja få hjälp upp hjälper den. Det har jag lärt mig nu. Men okej, handen är trots alla mattor som ryckts bort. Jag går i en väldigt strukturerad terapibehandling. Jag ser positiva tecken: jag har träffa vänner igen, vågar göra saker jag undvikt länge, tar hand om mig själv, att jag skriver och känner sexlust.
Ibland får saker vänta
Jag är klart med min behandling av intramuskulära injektioner av B-vitamin och fått resultatet av det avslutande blodprovet. Jag kommer så fortsätta med tabletter istället för injektioner. Pjuh! Fast jag har fortfarande brist på folat (B-vitamin 9). Kroppen har alltså svårt att ta upp b9. Det borde utredas, speciellt då långvarig tillförsel av konstgjord B9 (Folsyra) ökar risken för cancer. Läkaren har inga planer på utredning. Orkar jag bråka? Eller ska jag bara hoppas att nivåerna kommer stabiliseras av långvarig tillförsel av B9? Just nu tar jag nog bara tabletterna och skjuter upp frågan till hösten. Jag kan inte ta allt nu. Nån gång måste man få ha semester från sig själv också!
Vissa saker löser sig också
Min personalgrupp är betydligt stabilare och välmående nu än för några månader sen. Personalmöten, utbildning, medarbetarsamtal och tydligare arbetsledning”’ har haft en god påverkan tror jag. Två nya assistenter har nyligen börjat. Rekryteringen tog lång tid, men i slutändan hittade jag två personer som jag tror passar arbetet väldigt bra. En ny personalsamordnande assistent och en timvikarie. Jag fick tre månader utan några nya introduktioner och det behövde jag. Nu känns det inte som jordens undergång att ta till sig en ny assistent längre. Inskolningen för assistenten som började sin tjänst i januari och för de som startade i slutet av maj är enormt olika. I januari hade jag ingen kraft att styra eller påverka. Det blev väldigt rörigt. Nu är jag vid rodret igen och styr skutan.
Göra saker som ger mig energi
Det finns fortfarande mycket kvar att dra upp ur vattnet. Så mycket byråkratiska processer att jag blir vimmelkantig. Jag betar av allt eftersom i takt med vad jag orkar. “Du ska göra sånt som GER dig energi” säger både psykologen och var och varannan medmänniska. Problemet är att trevliga saker inte ger mig energi. Kanske beror det på att min trötthet inte enbart beror på min psykiska hälsa utan min fysiska. Allt gör mig trött. Å andra sidan blir jag hellre trött av roliga saker än tråkiga. Det kan jag hänga min återhämtningsfilosofi på.
