Saker försvinner här. Första dagen ställde sig en kvinna och envist visade en portfolio av akvarellmålningar vid vårt bord på restaurangen. Hon sa inget. Vi sa no, thank you, en miljard gånger. Hon stod lugnt kvar tyst och visade målning efter målning. Efteråt upptäckte vi att Ottilias väska med 200 000 dong var borta. (Typ 70 kr.) Det är inte många stölder i Vietnam, men människor är fattiga här. Det händer. Saker försvinner.
Mina glasögon försvann några dagar senare och det var snarare en klassisk “jag tappade/förlade dem nånstans på vägen hem från stan”-grej. Vi letade på hotellet, i alla väskor, ringde taxibolaget som kört oss hem. Gone forever, liksom.Det finns säkert en glasögonhimmel för alla glasögon folk tappar under resor. Glasögon visade sig vara tokigt billiga här så jag beställde två par nya.
Här om dagen kom vi på att vi inte frågat i sista butiken i varit i den kvällen. Efter en middag på stan började vi knalla ditåt i mörkret. Sven bar en trött Ottilia och taxibilarna stannade en efter en för att försöka få oss att åka med. En taxichaufför var extra påstridig. Stannade, hoppade ur och pekade på bakluckan. Vi bara Näää, sluta. Vi fattar. Rullstolen får plats där. Jaja, men vi ska leta glasögon först. Hejdå. Vi gick förbi och kom fram till butiken. Inga glasögon där. Jaha mähä, då tar vi taxi hem nu då.
Vi stadde oss vid vägen och samma taxibil kommer. Chauffören hoppar ur och viftar med mina gröna glasögon åt oss. Vaaa?! Han har haft dem i sin bil i fem dagar och väntat på att få syn på oss igen. När vi trodde att han pekade på bakluckan, pekade han på bilens nummer som stod skrivet där.
Helt otroligt!
