-Fick du egentligen veta något nytt när du var hos neurologen? Det är min psykologs fråga när jag berättar om den emotionella bergochdalbanan jag avverkat efter mitt rutinbesök på neuromottagning
-Ehm, ja alltså, jag gick ju igenom de gamla, vanliga testerna och fick det svart på vitt vad som försämrats under året. Så ja, jag antar det. -Du blev förvånad av resultatet? -Nej, verkligen inte. -Då visste du redan det. Var det något annat? Jag tänker efter en kort stund medan min blick söker sig till rullstolen som står parkerad bakom henne. Rullstolen som jag använt i ett och ett halvt år. Ändå var det något med den. -Hon tyckte att det är bra att jag använder rullstol. Jag var rädd att hon skulle säga tvärt om. Att jag borde använt benen mer. Att jag sabbat mina egna ben.
-Men det gjorde hon inte? -Nej, jag tror hon sa att min sjukdom är son här. Min svårighet att gå har inte med om jag tränar musklerna eller inte. Att jag blir sämre beror inte på att jag använder rullstol. Min psykolog suckar som om hon insett något. Något jag själv totalt missat. Det är ju precis så där det känts. Ju mindre jag går, ju mer hjälpmedel jag tar till för att förflytta mig, ju mindre orkar jag. Som en direkt konsekvens av lathet. – Jag vet inte, men jag har varit så säker på att rullstolen var ett självständigt val jag gjorde när jag skaffade den. Att jag kunde gå men valde att rulla för att spara energi till annat. Nu känns det plötsligt som att jag inte hade så mycket till val. -Om du hade haft ett val, hur hade du gjort då? Jag blir tyst och funderar på hennes egentligen ganska enkla fråga. – Då hade jag inte valt att använda rullstol. -Precis, då hade du nog inte så mycket val. Att du intalade dig att du hade det var ett sätt att hantera det och göra det hela lite lättare. Nu har det hunnit i fatt dig. Sorg och ångest är en naturlig reaktion.
Psykoanalys är allt bra intressant, även när den är min egen.
