Äntligen blir det vardag. Okej, jag har inte längtat tillbaka till jobbet när jag varit ledig, men det är så himla mycket lättare att sköta alla administrativa måsten kring resa, hus, assistans och försäkringskassan när folk jobbar så man får svar och hjälp. Skönt med lite medvind.
Ska jag vara ärlig är det rätt skönt att jul och nyår är över också. Det var ju jättemysigt. Verkligen, men nu är jag nöjd. Jag vill jag få saker att sluta hänga i luften så jag kan åka på semester utan att bry mig.
Jag ringde till mitt resebolag idag som efter julhelgen äntligen hade telefontid. Jag har inte kunnat kontakta de reguljära flygbolag vi ska flyga med utan bokningsnummer och meddela dem att jag ska resa med rullstol. Jag ringde via tolk och trodde inte mina öron när telefonisten svarade att de redan ordnat med allt och att jag inte behöver lyfta ett finger. Vilken otrolig lyx! Nu kan jag fokusera på sånt som vanligt folk fokuserar på när de ska resa bort, som att vaccinera sina barn…
Jag jobbade idag och blev sen hämtad av lilla familjen. Vi hade tid på vaccinationsmottagningen. Ottilia fick en spruta och vi vuxna koleravaccin som ska drickas. Ottilia är så sjukt jäkla modig när hon tar sprutor. Jag minns hur hon redan när hon var typ något år och skulle ta spruta. Hon satt i mitt knä och när sköterskan satte monsterkanylen i låret vände Ottilia sig mot henne med en farlig blick som skulle kunna fälla en hel armé. Sen borrade hon tyst in ansiktet i min kropp. Idag satt hon i pappas knä. Hon visste vad som skulle hända. Hon visste att det skulle kännas. Jag började berätta om när jag var 11 och tog stelkrampsprutan. När sköterskan stick in nålen vände hon ansiktet ditåt och utbrast “aj, det gör ont!” Sköterskan sa åt henne att inte titta på sprutan och då fortsatte hon att lyssna på mig. Vips var det över. Det kom lite blod och det är ju det mest värdefulla beviset på att man haft ont.
