Den 18-20 november ska jag på FSDBs höstmöte. Blir en helg med väldigt spännande föreläsningar. Min läkare och chef Claes Möller ska föreläsa och kollegan Kerstin Möller. Det stora dragplåstet för min del dock är ändå Sten Andreasson. Han är Claes motsvarighet på ögonsidan. Det var han som gav mig min rätta diagnos på ögonen för tre år sedan. Det är historia i sig som jag får berätta om någon gång. Jag ser verkligen fram emot att se honom igen. Sen ska det förstås blir kul att träffa lite goa vänner. Jag har dessutom fått värsta truppen till hjälp den här helgen. Jag kommer att ha skrivtolkar under föreläsningarna och dövblindtolk resten av tiden. Dövblindtolken blir dessutom Tess. Min goa vän som brukar träna taktilatecken med. Känns så tryggt och bra. I hennes uppgifter ingår ju även ledsagning men tolkar får inte ledsaga personer i rullstol så jag måste ha en extra ledsagare med mig från kommunen. Vem det blir vet jag inte än men det löser sig längst med vägen.
Att reda ut det där med ledsagning har varit ett enda virrvarr, mest på grund av att jag ju inte mått så vidare bra och blandat ihop saker. Det är en väldans massa regler att hålla reda på och så råkar man förstås på avvägar få veta att kommunen istället för att betala en extra ledsagare kan gå in och betala tolkcentralen för att täcka de ledsagarbehoven som rör mina funktionshinder som inte har med dövblindheten att göra. När man nämnde det blev alla väldigt förvirrade (inklusive jag) så det var bara att lägga ner. LSS-enheten hade sparat på det, tolkcentralen har fått mer pengar i kassan. Jag förstår tolkcentralen som vill hålla på sina ramar dock. 2 ledsagare är ju inte fy skam för min del. Man ska ju inte vara neggig för att man får för mycket hjälp. Alla får ju betalt och blir ju nöjda. Tyvärr är det ju skattebetalarnas pengar som slösas med på lilla mig.
Det ska bli väldigt kul att komma iväg. Det är skönt att jag vet att jag kommer ha hjälp med det mesta. Jag hade mycket funderingar kring tågresan och jag skulle försöka mig på att åka själv. Blir nog inga problem om jag mår okej, men tänka om jag inte gör det? Tänk om jag måste åka rullstol och har så ont i ögonen att jag knappt kan se. Vad sjutton gör jag då? Nä, det är deppande att ständigt planera för det värsta men när man väl har gjort det kan man ju slappna av och tro att det kommer gå skitbra. Att ledsagaren kanske bara blir en trevlig resekamrat och inte en tillfällig assistent. Just idag är jag stark…
