Vi har kontakt med en familjeterapeut från kommunen. Hon heter Karin och är väldigt finurligt trevlig. Hon har ett spännande arbetssätt för familjer med små barn. Hon har kommit hit med en videokamera och filmat oss när vi umgås med varandra. Sen, när ottilia inte varit med har vi fått sett filmerna och hennes analyser att vad som visas. Spännande för när man väl står framför kameran känner man sig ju väldigt tillgjorde men det är mycket man gör omedvetet som kommer fram på film. Kul att få se. Det har gått bra också. Det har inte dykt upp några negativa analyser. Vi är duktiga föräldrar och ottilia är en lycklig unge.
Det kommer ju förstås in annat i bild också. En gång satt vi och målade med vattenfärger och jag hade väldigt svårt för jag var rätt skakig. Det ssåg jag ju inte fram emot att behöva se på film. Jag ville inte se hur det såg ut. Men när jag väl såg det blev jag förundrad över att jag lyckades se så obesvärad ut trots att armarna onekligen levde sitt eget liv. Det såg ut som om skakningarna inte bekom mig alls trots att det var jättejobbigt. Intressant, det var jag inte medveten om. Inte konstigt att folk uppfattar mig som så stark när jag själv känner mig så svag och vilsen.
Nä, det var inte så jobbigt att se. Däremot var det inte ett dugg kul att se hur förfärligt dåligt min BH-sitter. Vilka sorgsa tuttar liksom ochmagen sen. Vid ett tillfälle drog ottilia upp min tröja för att visa min mage där jag sitter och kutar rygg. Dear lord! Jag har ing komplex, men lite förfärad blir man ju.
Bra att det är de viktiga sakerna man hänger upp sig på,va! ;-D
