”Jag kan inte visa mig ute utan smink.” Säger den första assistenten.
”Det har nog en del med ålder att göra. När man blir äldre blir man lite mer avslappnad med det där.” Säger den andra. ”Jag hade aldrig visat mig ute I mjukisbrallor förr, men nu…äh!”
Det stämmer nog på många. Jag har själv alltid varit ganska obrydd när det gäller sånt, men jag är nog inte mindre självmedveten än den första. Min självmedvetenhet hänger nog bara på andra ting. Behovet av smink beror ju inte på att ettan har ”problemhy” eller märkbara skavanker att dölja. Jag ser inte ens skillnad på om hon ens har smink eller inte. (Jag vet att jag ser dåligt men…)
”Varför kan du inte visa dig ute utan smink då? Vem skulle misstycka egentligen?” Frågar jag.
”Nah, ingen. Jag sminkar mig inte för nån annans skull. Jag sminkar mig bara för min egen skull.” Svarar den första på det.
”Så du sminkar dig när du är hemma ensam också?”
”Eh nej, det gör jag ju inte i och för sig. Fast jag vet inte, det är skönt att känna sig fin när man ska ut liksom. Det känns konstigt om man inte har sminket.”
”Som ett skal? En skyddande rustning?”
”Ja, när jag var liten gick jag inte ut utan mitt gosedjur. Jag har väl bytt ut den mot mascara.” Vi skrattar, men hon har banne mig rätt.
Den där klassiska nallen. Den som så många barn behövt någon gång i sin uppväxt när livet känts som lite för mycket. När hon säger det slår det mig att hon nog inte är ensam om att behöva en vuxennalle för att lämna sin trygghetszon. En trygghetszon har vi ju alla. Hur stor den är beror på hur vi är som person och hur vi mår. Den kan växa och den kan krympa. Om vi hamnar I kris kan vi bli oförmögna att alls lämna zonen. Med olika tekniker kan det bli lättare att lämna den. Som att ta med sin nalle eller rusta oss.
En trygghetszon behöver inte alltid vara en fysisk plats. Jag gillar att skriva. Där har jag en trygghetszon. Nedsatt syn och hörsel styr inte min kommunikation då. Jag gillar mig själv på stillbilder, där har jag en annan trygghetszon. Där syns inte min sjukdom. Om jag sitter stilla syns inte min sjukdom alls. När jag rör mig syns skakningar, spasmer och ryck. Om någon interagerar med mig märks syn- och hörselnedsättning. På stillbild kan det vara bara jag. I text också. Bara jag. Jag får skala bort min livsomständigheter och äga min självbild.
Mina skakningar känns främmande när jag ser mig själv på film. Jag är van att känna dem, men jag är inte van att se dem. Jag får ofta höra att jag är tuff och stark som orkar och vågar göra allt jag gör med den här sjukdomen. Kanske är det för att jag slipper se skakningarna. Jag kan se andra reagera på skakningarna, det är tufft nog. Jag hade kanske inte vågat föra mig och ta plats som jag gör med mina omständigheter om jag alltid kunde se mig själv. I så fall kan jag tycka är ganska bra att jag inte ser mig som andra gör.
