Mitt självförtroende sviktar vilt och ofta kring det mesta här i livet. En sak har jag så gott som alltid god självkänsla i: min förmåga som mamma. När Ottilia var bebis var det inte så. Jag var hysteriskt rädd för att jag oavsett hur mycket jag än kämpade och gärna vill, så skulle jag aldrig räcka till för mitt barn. Precis så känner jag just nu kring andra saker i livet. Rädsla för att resten av världen skakar på huvudet åt allt jag gör och säger. En jävlig känsla jag aktivt försöker skjuta ifrån mig.
Ottilia får mig att känna mig så modig och så rätt. Jag är inte rädd för att göra fel. Det är okej att göra fel och sedan rätta till. Jag får oftast till det riktigt bra och känner hur bra och viktig jag är där… i henne liv. Min sjukdom och funktionshinder ger mig inte mindrevärdeskänslor därför att jag vet att de inte gör mig en sämre mamma. Det är okej att inte alla vet det, för jag vet det. Det är hur jag hanterar mina funktionsnedsättningar i förhållande till föräldraskapet som avgöra hur det påverkar mig som förälder. Men hjälp av hjälpmedel, assistenter och anpassningsförmåga ger jag Ottilia allt hon behöver och lite till.
Varför kan jag inte bara känna så med annat i livet också? Stolt och självsäker.
