Bild: http://linnmilefalk.blogg.se/
Livet rullar på som en gigantisk, blöt snöboll. Var det inte nyss jag låg nyopererad på avdelning 49 och undrade hur i helvete jag skulle få livet att gå ihop igen? Har jag fått ihop det nu? Hur gjorde jag?
Idag ska jag på utbildning genom jobbet. Jag är sjukt nervös. Det är en halv-dags-utbildning i kommunikationsplanering. Jag skulle gått kursen i september med några dagar innan försvann synen på höger öga och jag fick avboka. Sedan skulle jag gått utbildningen i oktober med så blev jag sjukskriven på nytt och fick avboka. Nu är jag tillbaka och lyckades boka in mig på kursen så sent som förra veckan. I morse fick jag veta att jag beviljats dövblindtolkar. Nu är jag skitnervös!!
Jag har både slinga och tolk, ändå är jag nervös för att inte kunna hänga med. Nervös för att inte höra hemma där utan universitetsutbildning. Nervös för att inte duga och inte klara av. Mina läkare brukar säga till mig att det är fantastiskt att jag klarar så mycket som jag gör trots mina grava funktionsnedsättningar. Jag brukar vifta bort det lite nonchalant. Häromdagen teckentolkade min assistent läkarutlåtandena till min ansökan om assistansersättning för mig. Då tänkte jag att jag nog ändå förstår vad de menar. När man enbart beskriver mina sjukdomar och funktionsnedsättningar låter det så galet overkligt. Om jag enbart läste den texten och det handlade om någon annan skulle jag aldrig gissa att hon på det handlade om jobbade, hade barn och var aktiv. Aldrig!
Anledningen till att jag klarar det som jag klarar är bra hjälpmedel, duktiga assistenter, ett jädrar anamma och ordentlig planering. Idag har jag t.ex. skrivit ut materialet som jag tror (hoppas) vi ska jobba med i storstil. Läser allt i förväg så jag har lättare att hänga med i vad tolkarna tecknar. Det ska bli workshop och om vi får några arbetsuppgifter muntligt har jag förberett min assistent på att skriva ner dem åt mig.
Sluta vara nervös, du är ju så himla förberedd för det här och det ska bli KUL!
