Jag mådde bättre igår än vad jag gjort tidigare. Smärtan har blivit snällare och jag känner mig pigg när jag vaknar på morgonen. Igår orkade jag ju med en hel massa, tur att det finns vilarum på jobbet. Fick dock ta lite akuthjälp av pappa som körde in rullstolen till stan när jag inte orkade gå med rullatorn mer. Det är så skönt när saker löser sig. Kul att jag kunde hänga med kollegerna på lunch också. Men jag såg inte särskilt mycket. Hua, vilken belysning. Inte fick vi byta bord heller trots att det fanns ledigt. Tur att jag hade skärmhatten och Malin med. Det gick bra ändå och maten var underbar. Thailänsk lunchbuffé. Mitt i måltiden lade jag ner skeden och utbrast ” Sån här mat kan jag nogt leva en månad med!” Härligt att tänka på den där månaden i Thailand.
Det känns lite underligt att behöva rullstolen mer. Jag har kommit på att jag nog bör använda den mer. Kanske är det just därför smärtan snällat till sig. Även om jag klarar av att gå med rullatorn så kan det vara smarta att inte göra det när man vill orka mer. Jag tror faktiskt att jag har blivit lite sämre i benen. Det är ingen drastisk förändring, men det har det sällan varit tidigare heller. Läskigt och samtidigt lite skönt. Skönt att tillåta sig själv att sitta när benen inte orkar. När det känns bra i benen vill jag absolut inte ens tänka på rullstol och det inte känns bra är det bara världens lättnad och då bölar jag lite över att min bästis rullatorn inte hjälper mig lika mycket längre.
Nu har jag gått och haft panik över det här ett tag och till slut börjat acceptera det som det är. What ever, skit samma! Det ska lösa sig för det har det alltid gjort.
Nästa vecka ska FSK ta beslut angående min assistansersättning. Håll tummarna så de vitnar nu!
