Gah! Jag blir helt galen! Att småskitsaker ska vara så svåra att få till! Som att brygga sig en kanna kaffe på morgonen, backa ut ur sovrummet och samtidigt stänga dörren, att hitta en mobiltelefon som visar sig ligga snett framför en bland TV-dosorna. Ja, man kan bli helt hysterisk. Jag har dock denna morgon klarat dessa skitsaker med grace och tålamod… tills jag ska sätta CI-batteriet på laddning. En liten avgörande detalj i denna saga är att vi möblerat om lite smått i vårt vardagsrum och stallt in en låg bokhylla bredvid soffan. Där stod innan en låg 50-talsbyrå. På den stod en “laddningsstation”; en låda vi har ett grenuttag i samt alla laddare som vi dagligen använder. Nu hade denna låda flyttats till en hylla som är belägen lägre än armstödet på soffan= svårt att nå och svårt att se. Dessutom står vår torkställning ivägen så jag inte kommer fram med rullstolen. Vem hatar mig?? Vem har anordnat denna omöjliga scen?! Jag måste ju ladda detta skitbatteri! Sladdar överallt. För andra är det en skitgrej att laddarna står lite opraktiskt och för mig blir det ett stort berg som är totalt omöjligt att få ur vägen. Gah! Jag får inte dit batteriet i laddningsplattan. Jag har ont i benen och jag ser ingenting. Jag drar till slut loss laddningsplattan från sin sladd och fäster batteriet. Okej, det gick ju bättre. Varför gjorde jag inte så från början. Med en rad svordomar lyckas jag behålla lugnet medan jag pillar dit sladden. Jag hittar strömbrytaren till grenuttaget och slår på den. Ajaj, skitben som inte duger att stå på ens en liten stund. Jag borde kasta dem!
Okej, grenuttag på med laddningslampan lyser inte. Okej, laddaren sitter inte i gren uttaget. In… nähä, lyser inte. Jag känner eftyer och dett är en massa sladdar ivägen för att kontakten ska gå i ordentligt. Ajaj, ben aj. Jag rensar bort alla sladdar med lite försiktigt våld, får i kontakten ordentligt men laddningslampan är lika död för det. Gah! JAG GER UPP! JAG GER UPP! JAG GER UPP!
Nu kom assistenten. Hon möts av “JagfanKaninteskit. Hjälp! Ladda skitCIt!” Hon går fram, tar en titt och säger “Men du, sladden är inte i!” Sladden är visst skit-i. “Nej, sladden till CIts fjärrkontroll är i.” De är lika i formen markerade med textlappar men jag såg ju inget så jag gick helt på känsel.
Små skitsaker, alltså! I kväll ska jag ta tag i den där laddningsstationen som en gång var så organiserad och bara ett kaos. Ordning och reda, för fan!
