Nu är det tre dagar kvar tills jag får min belovade E-fix. Nästa gång jag jobbar kommer jag komma inbrummande på kontoret och sladda in på rummet. Idag har jag därför inte kunnat låta bli att fira för mig själv när jag för sista gången behöver bråka med telefonisten på färdtjänst som inte vet att man har rätt att få hjälp till bilen från avdelningen där man är, när jag för sista gången förklarar för chauffören att vi måste stå på de vita golvmarkeringarna för att få en stor hiss till oss och att jag för sista gången behövde kollegornas hjälp för att ta mig till fikarummet på sjunde våningen. Tjoho!
Det känns lite farligt att se fram emot ett hjälpmedel så här intensivt. Tänk om det INTE blir bra? Tänk om min syn inte duger? Det finns ju en anledning till att jag inte har körkort liksom. Tänk om jag mejar ner glasskåpen i jobbets korridor? Tänk om jag kör på folk? Tänk om jag kör på MITT BARN? Oh herre gud, allt kommer gå åt *biiiiiip*!
Nej ja, det är sant. Det är inte så stor risk att jag kör ihjäl mitt barn med rullstolen. Inte på jobbet i alla fall. Jag måste inte gasa på om jag inte ser vad som finns omkring mig. Om jag kör in i glasskåpen överlever vi nog det också.
Jag är inte rädd egentligen, bara nervös. För det här kan bli så himla super-skit-bra!
