Bildtolkning: Frida halvligger mot en grå fåtölj. Hon tittar snett upp i kameran och hon ser allvarlig ut. Blicken är kaxig. Hon har en blommig rock på sig som ser ut som en städrock från 1970-talet. Det går att se cochleaimplantatet på sidan av Fridas rakade huvud.
Julhelgerna är över. Så fint att träffas närmsta familjen, men jag tog mig igenom dem med ett mörker sittandes på min högra axel. En ständig rädsla och känsla av att falla. Ibland till den grad att jag velat hoppa själv än bara för att slippa rädsla inför det. Ibland har det mörka hålet flyttat sig till att vara assistenten i tjänst. Det har jag inte berättat om. Vem skulle vilja jobba kvar då? Jag vet ju att assistenten inte är ett svart hål. Jag vet ju att personen är där för att stötta och assistera. Ofta har jag bett assistenterna om ursäkt för hur jag beter mig och oftast har de svarat att jag inte betett mig illa över huvudtaget. Att det bara är jag som tror det. Men ibland har de svarat att de förstår. Jag har snäst eller skrikit rakt ut.
Ibland har mörkret varit hela världen utanför. Det har krävts sån viljestyrka att orka sig ut. Hunden jag varit dagmatte åt i höst dog i december. Det går inte att sätta ord på sorgen. Utan honom kommer jag inte ut på samma sätt. Barriären mot världen utanför blir högre. Jag har inte klarat av att ta mig ut för att vara social förutom till familjen vid jul. I december hade jag en stor skara känner på besök. Jag tänkte att det skulle gå bra bara det var hemma, här i min borg. Men ångesten kom över mig och jag fick stänga in mig i mitt sovrum. Assistenten satt hos mig. “Hur kan det kännas som att det är ett monster i vardagsrummet redo att attackera, när det är mina vänner? När JAG bjudit in dem? Varför kan jag inte hantera det här?” Jag satt kvar till jag kände att jag kunde komma ut och ändå låtsas som att allt var bra. Efter det insåg jag allvaret och att jag inte kan styra över min egen ohälsa. Att det inte hjälper att ignorera den. Även om jag är i en lugn miljö.
Emellanåt försvinner den där mörka känslan och jag tänker att nu är jag på väg åt rätt håll, sen slår den plötsligt tillbaka med mångdubbad kraft. Vrider om, äter upp och stampar.
Bildtolkning: Frida halvligger mot en grå fåtölj. Man ser halva Fridas kropp och hon lutar huvud mot en knuten hand. Hon tittar snett bort från kameran och hon ser allvarlig ut. Blicken är sträng och något ledsen. Hon har en blommig rock på sig som ser ut som en städrock från 1970-talet.
Jag började ta Venlafaxin. Första två veckorna var som att vara sjösjuk. Sen här, andra veckan i januari vände något. Jag fick meddelande från dövpsykiatrin att de ska utreda mig. Jag fick en tid på VC hos en ny läkare. Utan att berätta om hur det förra mötet varit ringde jag och läste upp läkarens obegripliga text på receptet och bad om att få träffa en annan läkare än den förra. Deras svar var “ingen risk, han finns inte kvar hos oss.” Den nya läkaren kändes så mycket mer rimlig. Han lyssnade och ställde relevanta frågor. Han läste min journal, han tittade igenom vilka prover jag tagit innan och frågade vilka andra recept jag hade som behövde förnyas. Den tidigare läkaren hade gett mig recept på halva startdosen. Nu fick jag recept på hela och tid för uppföljning om en månad.
Jag vet att jag får äta upp det här, men jag är nog på väg åt rätt håll!
