Vuxenhabiliteringen för mig är ett ganska tungt och trist ställe. Förra året gick på vattengymnastik en gång i veckan för att träna min balans och rörlighet. Nog var det bra träning men samtidigt som jag bytte om gjorde min värsta mardröm det också. En kvinna som vare sig kunde röra sig eller uttrycka sig. Hon låg på en slags bår och blev duschad av sin assistent. Jag fick dessutom dåligt samvete just av att må dåligt av det, för jag vet ju ingenting om henne och hennes liv. Hon kanske har det skitbra! Somliga kanske kastar en blick på mig och tänker att mitt liv måste vara en mardröm. Vem vet något om nån?
När jag förra veckan hade ett möte med min sjukgymnast sa jag att jag ville prova på vanlig sjukgymnastik på land istället. Då blev jag inbjuden till en träningsgrupp som hålls i gymmet på tisdagar för unga personer. Sitt barn fick man ta med sig också, och det lät ju bra med tanke på min mans rörliga schema.Okej.
Det blev en väldigt positiv upplevelse. Trevligt folk. Lite musik, prat och dessutom fika. Jag satt vid en slags cykelmaskin som trampade åt mig, jag behövde bara låta benen följa med så fick de röra på sig. Ottilia rände runt och hade skitskoj med sin kompis. Ett gym för funktionshindrade är rena lek och bus-landet för två fyraåringar. Det fanns en ridsimulator som var riktigt kul. Den simulerade rörelserna av en häst men en massa avancerade valmöjligheter. Bra att kunna träna bäckenet och rygg utan att belasta benen.
På slutet öppnade de portarna till ett rum med storbildsskärm där vi spelade Wi. Skoj!
Inatt sov jag 11 timmar i sträck. Gött! Jag blev nog ganska trött av gymmet, men jag vaknade utvilad. Jag hade inte bokat in ett dugg på förmiddan idag ifall att jag skulle haft ont efter träningen men det hade jag inte, så nu kunde jag ta till vara på tiden och rensa ur ordentligt bland Ottilias leksaker. Eftermiddagen spenderade jag med min gode barndomsvän Elin på Länsmuseets utställning “tantvarning”. Vi fyller båda 30 år i år så vi tyckte att det var bäst att gardera oss.
