Oj, vad tusenmiljonersmånga tankar som kastas runt i skallen just nu. Fundering kring hur jag ska ha det. Hur det kommer att bli och hur jag ska ta hjälp med saker jag egentligen inte ens vill tänka på att jag behöver hjälp med. Time to man up!
Det var härligt att komma till jobbet i går och berätta. Kollegerna blev så glada och gratulerade. “Äntligen, vad bra!” Då kunde jag liksom släppa rädslan och bara vara glad. Det kändes så rätt och så ska jag göra nu. På måndag har jag möte med min samordnare på assistansbolaget. (Vi sölar inte, vi.) Då kan jag bena ut hur jag vill lägga upp schemat och sånt. Innan dess behöver jag faktiskt i nte fundera så mycket på det. På nyfikna frågor kan jag faktiskt svara “jag vet inte” för det gör jag ju inte.
Den här helgen ska jag bara njuta av vetskapen att jag är en fri människa hädan efter att jag göra saker som jag vill och jag är en av få som beviljats den här fantastiska förmånen. Med rätt hjälp och rätt behov var det visst inte så omöjligt trots allt.
