Att börja jobba igen efter snart tvår månader (julhelger,sjukskrivning och semester) kändes väldigt bra. Jag levde upp till första-dagen-efter-semestern-arbetaren. Oj, problem med datorn. Då kan jag ju inte göra någonting. Ingenjörskillarna sitter i möte, jaha. Vi går och fikar då. När de andra tanterna fikat klart kom ingenjörskillarna lite lägligt in i fikarummet och eftersom jag inte kan göra något med datorn förrän de har fikat klart kan jag ju lika gärna fika lite med dem med. Sweet! Klockan hann bli 10.20 innan jag egentligen gjorde något vettigt.
Gårdagen blev en rätt bra dag också. Det var mycket som inte riktigt gick som planerat och därför rätt intressant. Datorn strulade igen vilket inte hindrade mig i jobbet men möjligheten att beställa färdtjänst hem. Jag fick ta hjälp av en vänlig kollega. När jag väl satte mig i smurfbussen upptäckte jag att jag glömt pengarna i bilen på morgonen. Jag fick be om ursäkt och kliva ur. Jag var riktigt trött men begav mig till M-huset via källartunnlarna. Tog ut pengar och fick hjälp att boka ny buss i receptionen.
Sedan hade jag en timme att slå ihjäl: LUNCH! På sjukhusets lunchcafé har de kanske inte den godaste maten men servicen är beundransvärd. Jag plockade ihop bricka, bestick och en flaska ramlösa. När jag på min väg mot kassan lyckades välta ner ramlösaflaskan på golvet tre gånger om började jag tappa tålamodet och lusten till självständighet. Tjejen i kassan var riktigt stjysst. Hon erbjöd sig att komma med brickan till mitt bord. Några minuter senare dök hon upp med min lasagne, salladstallrik, bröd med smör, sugrör och ramlösaflaskan öppnad och klar. Jag hade liksom redan sneglat mot salladsbaren och konstaterat att jag inte orkade försöka plocka ihop en tallrik med mina skakarmar.
Det blev en riktigt skön lunch med en bra bok på iPaddan och lite flygande lasagne.
Många är sjuka och upptagna nu. Det märks på assistansstyrkan. Sven får vikariera på kvällen, men också han blir sjuk. 39 graders feber och helt borta. Det fixar sig. Utkörd pizza blir kvällsmaten. Tandborstningen hoppar vi över.
Det där klara-mig-själv-längtan jag kände mot slutet av semestern då jag ständigt var beroende av ledsagning och hjälp, det har gått över nu. Nu har jag fått armbåga mig fram lite utan hjälp en stund och sett att det går men också känt vad det kostar på av mig. Vilken energitjuv det är och hur begränsad jag blir. Bra läxa!
