Alla ansökningsprocesser har som jag tidigare nämnt blivit en tung börda. En sten i vägen som inte velat rubba sig många millimeter. Jag är sjukt besviken på välfärdssystemets brister. Varför skrivs lagar och regler som ska fånga människor från att hamna på samhällets botten om processen dit ska göras till en lång hinderbana? Hur mycket skatteintäkter försvinner ut i tomma intet på att myndigheterna med ena handen lyfter och klappar, medan de trycker ner och dränker med andra handen? Det är helt skadat! Som ett exempel kan jag berätta om vad som hänt med min ansökan om bostadstillägg. Det är ett bidrag en kan ansöka om från Försäkringskassan ifall jag på grund av funktionsnedsättning inte kan arbeta och tjäna tillräckligt för att betala mitt boende. Så är fallet för mig då jag är 75% sjukpensionär. Innan någon ansöker om bostadstillägg måste man ansöka om bostadsbidrag och få beslut om det. Det tog två månader. Jag kunde även ansöka om försörjningsstöd men inte förrän beslut om bostadstillägg tagit meddelade kommunen. Sparpengarna jag levt på tog slut och jag fick desperat ta lån och allmosor ifrån familjen. Jag ansökte ändå om försörjningsstöd för jag resonerade att söka kan en alltid rätt att göra och jag bifogade bevisa på att jag ansökt om det bidrag jag är skyldig till. Både processen att ansökt om bostadstillägg och försörjningsstöd har varit väldigt krävande. Bara behovet av att söka de bidragen slår an på en sträng av skam. Jag har behovt redovisat över 70 dokument för soc-människan som är trevlig och snäll men gör ett otacksamt jobb så inombords vill jag bara putta ner henne i en vattenpöl och le väldigt falskt. I slutändan har jag trots gedigen dokumentation om min och exets skilsmässoansökan, bodelning och flytt fått svaret att han är skyldig att försörja mig. Detta är inte ens att tänka på för min del för pengar utgjorde ett maktmedel i vårt äktenskap jag inte tror vad bra för någon av oss. Jag flyttade och vände upp och ner på hela mitt liv för att komma ifrån det. Enligt handläggaren kan mitt ex vägra betala, men då måste jag också stämma honom för att få Socialens hjälp.. Inte heller det kommer på frågan. Vi är Ottilias föräldrar och vårt samarbete hänger redan på en skör tråd. Eftersom jag har möjlighet att låna pengar utan ränta ser jag det som den minst skadligt lösningen just nu. Jag har ju rätt till det där jädra bostadstillägget. När beslutet om det kommer så löser sig en stor del av problemet.
Om en månad är betänketiden för skilsmässan också över. Då är vi helt ekonomiskt fria från varandra. När huset säljs slipper vi även den bördan. Jag ser ljuset i tunneln.
Tänk vad mycket skit en fördröjd process av bostadstillägg kan orsaka. Vad kostsamt det måste bli för samhället i stort. Handläggaren där hört av sig och ursäktat dröjsmålet med att de haft hög arbetsbelastning. Jag gissar att deras situation inte heller är särskilt lätt.
Jag tar som sagt 1-2 timmar varje dag för att hantera sådant här. Resten dagen lägger jag det åt sidan. Idag ska jag äntligen så hembesök av handläggaren för bostadsanpassning. Jag har väntat så länge. Inte för att det på något sätt ska bli trevligt. Jag har aldrig varit med on en sådaan här bedömning där jag inte blivit kränkt och klappad på huvud. En gång blev jag kallad förståndshandikappad. Men jag fram emot att inte längre ha den framför mig, utan avklarad. En grej att bocka av i min lista.
