top of page

Varför är det så svårt att be om hjälp? Egentligen?

Skribentens bild: Frida InghaFrida Ingha

Jag känner mig oförskämt glad och sprallig nu. Har nån spetsat mitt kaffe? Eller, är det bara just så här det känns att vara glad utan att det ligger en deprimerad ångestdjävul och biter en i hälarna? Just nu känns det bra i alla fall och ska på stört sluta analysera varför.

20121026-173343.jpg

I onsdags hade jag en journalist och fotograf här för jag ska få äran att pryda Auris omslag i november (HRFs medlemstidning). Det kändes bra att bli intervjuad. Bra att få berätta alla grejer jag pysslar med. Föreningar, bloggen, hattar och allt det där. Känns rätt tufft när man berättar om hur det varit att bli sämre och hur det gick när det var som tuffast. Samtidigt så fruktansvärt skönt att sen berätta om hur saker är nu. Hjälpen man har från assistenter och de hjälpmedel man beviljats.

Ofta har jag nog varit rädd för att ta plats. Vart jag än kommer så hamnar ju ens specialbehov i centrum. Jag behöver sitta här för att se och ni måste turas om med micken för att jag ska höra. Det suger verkligen men ska man vara delaktig har man inte mycket till val. Det är omöjligt att inte känna sigt besvärlig när man måste tas med det vareviga dag. Egentligen kräver man inte mer än någon annan, även om det känns så. Man ber bara om att få höra det alla andra hör och se det de andra i det sammanhanget ser. Man får skaka av sig den där känslan av att man är besvärlig och våga lita på folk helt enkelt kan säga nej om de inte vill. Råkar man ut för det får man säga ”Nähä, prutt på dig då!” och gå någon annanstans. Om det är det värsta som kan hända är det ju egentligen inte så asfarligt.  Om inte vill prata så jag hör behöver jag ju faktiskt inte lyssna.

Sånt där har jag insett först efter att jag börjat umgås med andra personer med dövblindhet. Då är man en hel grupp med olika behov och alla lyckas få veta vad som sägs och görs i rummet med hjälp av tolkar, hörselslingor och god vilja. Ingen anses besvärlig. Ingen tycker att någon annan är besvärlig för att hon eller han behöver sitta på en vissa plats. Man ordnar det så det blir så bra som möjligt för alla och det ta ibland tid men känns väldigt självklart för alla. Om jag sitter och taktiltecknar med en kompis som varken ser eller hör lika bra som jag och det kommer en tredje person till oss som inte kan tecknar är det ju världens självklaraste att jag med nöje hjälper till att tolka åt den tredje personen som kanske vill hälsa på min vän. Varför ska jag då gå och tro att min omgivning vill annorlunda?

Aja, det blir nog aldrig jättelätt att be om hjälp när man har ständigt behov av det. Speciellt när det gäller kommunikation. När det gäller Det är besvärligt fast det inte borde behöva vara det men det är ju skönt när det väl funkar. Jag har märkt att jag den senare tiden också har haft lättare att godta situationer där jag inte hör med ro. Jag blir inte lika ledsen. Antingen gör jag något åt den eller så accepterar jag det som det är. Ibland är man ju för trött för att lyssna ändå.

NYTT I BLOGG & KRÖNIKOR

bottom of page