Min medicinering är i total obalans efter min magsjuka. 4 dagar utan min ångestdämpande medicin var inte så bra. Eller egentligen var det väl egentligen det att jag efter de där fyra dagarna började på samma dos igen. Jag borde trappat upp lite försiktigt kan jag tro för plötsligt fick jag ångestattack på ångest attack. Inte kul, men det var inte nytt och skrämmande, bara ovant. Ovant att inte kunna styra sina egna tankar och drabbas av värdelös-känslor no matter what. Just då kändes det som om jag plötsligt såg hur allt egentligen är. Varför omgivningen är imponerade av att jag alls orkar göra någonting -för att jag är ett vrak av en människa som ingen skulle vilja vara och som måste ha hjälp med typ allt. Jag tänkte på hur mycket sämre jag blivit bara de senaste fem åren och hur det kan tänkas se ut om ytterligare fem år igen. Det var ett stort svart hål av sorg, ilska och rädsla som jag sällan öppnar mer än på glänt för släppa på trycket. Det spelade ingen roll hur mycket jag påminde mig själv om hur det egentligen är för jag kunde bara inte känna det. Det är lite svårt att egentligen prata med någon om det för det går liksom inte att få ett vettigt svar på det. Uppmuntran funkar inte i den situationen. Så, de senaste dagarna har jag hållit mig väldigt upptagen av det mest. Jag har försökt att tänka så lite som möjligt. Jag blir lätt uppstressad och ledsen eller arg. När något blir för jobbigt får jag bara släppa det och stänga in mig i sovrummet en stund. Bita mig i läppen och tänka att det nog känns bättre om några dagar. Just nu har jag dragit ut allt ur skafferiet. Jag är halvvägs genom att rensa ur och organisera bland livsmedlena. Om jag inte kan ha kontroll över min psykiska hälsa just nu så kan jag i alla fall ha total kontroll över mitt köksskåp. Japp, om jag vet exakt vart allting står så kan jag andas lite lättare och om de är grupperade precis som jag vill kan jag nog slappna av lite bättre. I vilket fall är det bra att få det gjort. Vem sover inte bättre med ordning i skåpen?
