Herregud, vad snabbt det gick den här gånger. Känner hur jag spontant rynkar på näsan när jag läser kallelsen till logopeden. “Du är välkommen till ett besök för bedömning av talsvårigheter…”
Det går ju så bra nu. Muskelspasmerna slå fortfarande till, men inte lika hårt. Emellanåt är det omöjligt att prata, men över jag känner jag mig som mig själv igen. Vem kunde tro det för några dagar sen?
Tanken att alltid ha det så får det att knipa sig i magen. Det känns som att jag gluttat ut genom en dörr rakt ut i en snöstorm som mycket möjligt kan vara fortsättningen på livet. Ska jag vända och springa inåt? Gömma mig i en garderob? Eller ska jag stanna här, titta runt efter tjockare kläder och rejäla kängor? En del av mig sitter redan inne i den där fördömda garderoben och undviker punktskrift. Med benen uppdragna framför sig sätter hon pannan mot knäna och vrålar rakt ut “Orkar inte!”
Jag är inte säker på om jag vill ge henne sällskap.
