Jag har blivit med hund. Jag har blivit det utan att bli hundägare genom att bli dagmatte på deltid. Just nu känns det som den mest geniala lösningen ever. Tidigare hade jag två katter och en sköldpadda, men förrförra året dog sköldpaddan efter 34 lyckliga år och mitt barn blev kattallergiker så katterna fick flytta ut till vänner på landet. Jag har saknat dem sjukt mycket sen dess. Mina tankar har kretsat kring att ha en allergivänlig hund, men varken mitt liv eller ekonomi har riktigt utrymme för en hund. Jag reser mycket i jobbet och har väldigt begränsat med ork över för allt det där som ingår i att vara hundägare.
I våras kom jag på idén med att bli dagmatte och annonserade mitt intresse i en Facebookgrupp för boende i grannskapet. Det tog tid innan jag hittade en familj med hund där allt klaffade. Nu är jag dagmatte två förmiddagar i veckan åt en labradorvalp. Jag tar inte betalt för det här är inte ett jobb. När han är hos oss är han vår en liten stund. När jag har honom styrs av hur mycket jag vill och orkar, inte hundägarens behov. Perfekt deal!
Hur har assistenterna förhålla sig till hunden? Jo, det har känts viktigt för mig att valpen inte blir förvirrad över vem som tar hand om honom så jag har varit noga med assistenternas roll. När valpen kommer går hand förstås fram och vill lukta på allt levande som finns, även assistenten. Assistenten låter honom lukta men hälsar inte. Interagerar inte. Himla intressant att se hur bra det oftast funkar. En gång i början var det en assistent som sa till honom “nej, du ska inte hälsa på mig. Bort!” men det fick snarare motsatt effekt. Min dotter och andra som möter på valpen här hemma interagerar med honom som vem som helst. Valpen är inte mitt hjälpmedel som ledarhundar är för synskadade. Assistenten är mitt hjälpmedel. Lika lite som du går fram och tar på en annan persons mobil eller rullstol, är det okej att gå fram och börja störa en personlig assistent eller ledarhund. Jag försöker lära både min daghund och människor omkring mig det.
När vi går ut på promenad håller jag i kopplet. Då kan assistenten inte ledsaga mig med handrörelser som annars. Istället ger assistenten signaler på min rygg och vi går bara på trygga gångbanor. Jag går alltid närmast honom. Om valpen flyttar sig till andra sidan är mig gör assistenten det också. Lite rörigt till en början, men kom snabbt in i det. Jag lär upp valpen, leder och skyddar honom. Assistenten syntolkar omgivningen och ledsagar mig. Här om dagen jobbade en assistent som inte varit ute med mig och valpen förrut. “Jag hittar inte så jag vet inte vilken väg jag ska leda dig.” “Det är lugnt, jag vet vägen. Jag vet var jag vill gå och du behöver inte hitta åt mig. Jag behöver att du leder så jag inte går in i något, att jag kommer tryggt över vägen, att jag får veta om det dyker upp skyltar, djur, människor eller fordon.”
Bildtolkning: Bilden är tagen utomhus på en gångbana och det är träd i bakgrunden. På sidorna är det grönt gräs. Frida sitter i rullstolen med benen i kors och ser pillemarisk ut. Hon är klädd i gråa och svarta kläder. Hon har röda handskar. Bakom rullstolen nosar en svart labrador glatt i det blöta gräset.
Jag är extremt noggrann med att själv plocka upp hundbajset med mina exorcist-skakiga händer utan hjälp. Nej, nu ljög jag förstås. NEJ! Vem skulle må bra är det? Assistenten får förstås vara mina händer och göra det skitjobbet, medan jag gratulerar valpen till utomordentligt duktig tarmtömning för man blir ju stolt!
Himla fin grej, att få ha ett husdjur i sitt liv igen även om jag inte har förutsättningarna att ha det riktigt på riktigt. Ansvar och kostnader jag inte ha råd med skulle nog bara skapa mer ångest och oro i mitt liv medan det här passar mig perfekt just nu.
