Lucia på dagis var underbart, så där så jag på förhand vet att jag om 30 år kommer sitta med ett glas rödvin, se tillbaka och fälla en tår över hur vackert det var. Mitt i min klimakteriekris.
Efter mitt inlägg från dagen innan Lucia hörde svärmor av sig och erbjöd sig att köpa ett linne så hon hade ett presentkort på åhlens som snart skulle gå ut. Mina föräldrar hörde också av sig och påpekade att de båda har luciakläder att låna ut om det behövs. (Det lägger vi på minnet.) Är det därför jag jämt vill rensa ut saker? För att mina föräldrar är två ekorrar?
Jag svärmor köpa ett linne som var någon storlek för stor. “Något att växa i” rimmar bra med min konsumtionsfilosofi att inte att hnadla massa onödigt. Att jag sedan ser på förra årets luciakort att Ottilia hade ett bamsestort linne rimmar inte alls lika bra. Men det kunde verkligen inte hittas någonstans. Vi lade upp det nya linnet 20 cm på längden och 8 cm i armarna. Kvällen innan kommer självklart också på det där med tärnljuset. Vi hade koll på vart det var men så det funkade. Nytt batteri och miniglödlampa hade vi hemma så det var ingen fara.
Det var 22 minusgrader ute denna Luciamorgon. Assistentens bil startade inte men vår bil gjorde det som tur var. Förra året såg som sagt inte mycket av luciatåget på grund av min nattblindhet i det dunkla ljuset. I år var jag uppbunkrad med två döv blindtolkar som syntolkade taktilt till mig och en assistent som gav haptiska signaler på ryggen. Det gick väldigt bra men lite mycket på en gång. Jag kunde inte koncentrera mig på både och så jag fokuserade så tolken som tecknade i min vänstra hand. Jag hade CI och Ottilia hade micken på sig så jag hörde henne sjunga. Jag visste vart hon stod så jag såg hennes ljus och glitter som rörde sig. Från tolken fick jag veta detaljer som att Ottilia stampade i takt med musiken, höll sin bästis i hand och tittade åt mitt håll då och då. Jag tror att hon kollade om jag var med så det kändes väldigt bra att jag var det.
Så fort det lilla tåget av barn kommit utom synhåll hörde jag en liten röst i micken “Ja! Nu får vi pepparkakor!”
När jag nu köper en kalender inför kommande år tänker jag på en gång slå upp den 1 december och där skriva in en påminnelse om förberedelser inför Lucia ihop med en liten karta till linneskåpet.
