Vi var och kikade på ett hus idag som lät näst intill perfekt för oss på hemnet. På bilderna fick man intrycket av att det låg platt i markhöjd med hyfsat öppen planlösning. Öppen spis, fräscht kök, uppvärmt pool (både via solenergi och bergvärme), utsikt mot åker och skog och en tjusig adress i marieberg. Allt till ett överkomligt pris, men det som verkade så rätt och bra var i verkligheten ganska opraktiskt. Ytterdörren låg i markhöjd vilket ju är en dröm för en rullstolsägare men när man innanför ytterdörren möttes man av flera trappsteg vilket är istället är en rullstolsägares mardröm. Det går bara inte att lägga en ramp då. Jag kunde inte komma in till badrummet från hallen med rullstolen. I vägen var tre dörröppningar och en liten tvättstuga. Snacka om hinderbana! Altanen var en dröm men vägen ut till den var oframkomlig för någon på hjul. Trappan från altanen ner till gräsmattan var minst 10 trappsteg lång. Jag hade ingen chans att se mig själv trivas där.
Mäklaren var som mäklare brukar vara: överdriven och jobbig. Hon ville verkligen övertyga oss om hur perfekt huset var för oss. Vi níckade artigt med och garvade sen hejdlös i bilen hem. Någon kommer säkert trivas skitbra i det där huset men för oss var det ju så otroligt fel och jag kan liksom inte tro på att hon själv inte såg det när sven kånkade min rullstol upp och ner för trappor så jag skulle se altan och annat. Hon fortsatte ihärdigt övertyga oss om att “det här blir JÄTTEBRA!” Hon kanske intygade sig själv att så här vill en människa ha sin vardag.
Det var ett gott försök i alla fall men nu lutar tornet bara ännu mer mot att vi kommer bygga vårt eget hus.
