top of page

Ett kalas att minnas

Skribentens bild: Frida InghaFrida Ingha

I söndags hade vi barnkalas för Ottilia. Det var riktigt skoj. Ungar är så roliga. Vi hade inget stort barnkalas. Vi bjöd fyra barn och tre kunde komma.  Vi lekte lekar  och käkade glass med fruktspett. (Allt blir roligare när det sätts på en pinne.) När de lekt en stund till på Ottilias rum hände något spännande.  En tjuv hade varit här och stulit godisstrutarna som barnen skulle få. Kvar fanns istället ett brev där det stod ungefär så här: “Hej. Jag är ledsen att jag stulit ert kalasgodis men jag var faktiskt väldigt godissugen. Jag får inte äta godiset förrän på lördag. Det säger min mamma. Därför har jag gömt godiset.  Jag har gömt det så bra att jag själv inte minns vart det är, men det gör inget för jag har lämnat ledtrådar så att jag ska hitta det igen. Det är bara jag som kan hitta godiset, för ingen annan vet om att den första ledtråden ligger under Ottilias kudde. Hälsningar godisskurken.”


Så fort jag läst ordet kudde var barnen försvunna i jakt på godiset. Skattjakten var igång. De hittade alla ledtrådar och till slut en skattkarta som visade var godisstrutarna var gömda ute i på lekplatsen på vår innergård. Väldigt lyckat! Alla hade väldigt kul, men minstingen blev lite orolig för den där tjuven. Vädret var fint och vi fortsatte leka ute resten av kalaset.

Inför kalaset när jag planerade lekarna och mysteriet var Sven ganska avigt inställd till det hela. Han var inte sugen på att planera och tyckte att barnen kunde leka utan att det ska ordnas och styras så mycket. Vad kan jag säga? Han hade ju rätt. Man behöver absolut inte styra barns lek  på ett kalas. De är nog så påhittiga ändå. Jag lade ner mina planer. Sedan när kalaset närmade sig kände jag ändå hur jäkla gärna jag vill spexa och fixa med kalaset. För sjutton att sitta i ett annat rum och fika kanske räcker för sven men inte för mig. Jag genomförde lekarna och skattjakten. Det var jättekul och kändes jättebra. Jag har funderat på varför sådana där smågrejer känns så viktiga för mig just nu. Jag skulle vilja  säga att det enbart handlar om Ottilia och hennes  önskemål men ärligt talat så har jag nog också ett själviskt motiv. Jag tycker att det är superkul att leka med barn och vill göra det.

Jag vill också att Ottilia ska se det och spara den bilden av mig för framtiden. Mamman som är med, är glad. Som busar och härjar. Planerar magiska strapatser. Hennes mamma är ofta trött och ledsen, men när mamma orkar och är glad blir det till viktiga stunder att spara i minnesbanken. Vem vet vilken mamma hon kommer ha i framtiden. Kommer det vara en sjuk mamma som inte orkar vara med? Kommer det vara en mamma som inte ser kalaset som ordnas? Kommer det vara en mamma som inte orkar röra sig så mycket? Tänk om det blir en mamma som bor på ett sjukhus. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag vill ordna ett kalaskul femårskalas, spara minnena på ett säkert ställa och hoppas att vi får planera något lika kul nästa år igen. Kanske överkompensera lite men vem kan klandra mig?

NYTT I BLOGG & KRÖNIKOR

bottom of page