En sån här dag när jag kommer hem och känner mig allt annat än duktig på mitt jobb med självförtroendet nerkört i botten hatar jag att det inte finns någon färdigskuren mat att värma hemma. Jag hatar att min man måste hjälpa mig att sköra maten, men jag älskar att jag inte behöver be honom. Att han bara gör det medan jag vräker ur mig klagomål över att inte riktigt lyckas. Sen klagar han lite över det han inte känner han gör bra på sitt jobb. Vi avslutar vår samförståndiga lunch ett par verbala kramar. “Jag tror ändå att du är bättre på ditt jobb än vad du tror.” Det säger han. “Det tror jag att du är också.” Så svarar jag.
Det är rätt gött att dela livet med någon.
