Uppdaterat: 27 okt. 2024
ST: Bild på Frida med assistent. Frida sitter i sin rullstol och håller assistenten i handen. De är i ett tåg på en gata. Frida har en röd keps med pins. Svart hoodie som det står STIL på. Röda hanskar. Hon ser allvarlig ut och har solglasögon på sig.
Innan hösten kommer dock båda slutat sina uppdrag, alla ordinarie assistenter utom en enda har då flyttat eller börjat studera. Min närmsta kontakt på STIL ska sluta och detsamma gäller sjuksköterskan från allmänpsyk som ringer mig en gång i månaden med skrivtolk. Jag har sommaren på mig att hitta nya trygga grundstenar. Det kommer gå. Jag har skyddsnät: min familj.
Jag kommer att fixa det. Det vet jag även om jag ett antal gånger gett upp innan jag kunna vada i land från störtskuren av gråt som tycks komma. Jag blir förvånad varje gång, både för att känslorna kommer så hårt och snabbt, men också att de faktiskt lämnar mig när de fått sitt utrymme. Jag övergår snabbt till att börja söka lösningar.
Jag trodde tidigare att jag var tvungen att lära mig själv att inte knyta an så mycket till mina assistenter. Det har gått upp för mig att det inte är möjligt bara så där på ren viljekraft. Det beteender ligger i mina anknytningsbehov. Det är en överlenadsinstinkt. Aknytningsbehov skapas redan hos det nyfödda barnet. Att lämnas är faktiskt det värsta som kan hända dem. De överlever inte på egen hand. Att växa upp med progressiv sjukdom och assistansbehov har förstärkt behovet i mig tror jag. Den tanken ger mig lite ro.
Mina överlevnadsinstinkter hade kunnat ta värre former. Precis som jag behöver acceptera skräcktårarna i panik då och då måste jag acceptera att jag inte bara kan sluta knyta an till medmänniskor bara för att det är ett opraktiskt beteende. Det kanske krävs terapi eller lite dippedidappediboo. (En god fe för den som inte talar disney.)
Med den här texten har jag kanske tagit fram mina tankar så jag faktiskt ser dem i dagsljus. För det här är lite av ett brev till mig själv. Eller som Lena Nyman i nyfikenfilmerna ställde sig naken med meddelanden till mänskligheten på plakat. “Jag är okej.”
Thank you for coming to my TEDtalk eller nåt.
