Igår hade jag jätteont och idag har jag ganska ont i armar och ben. En oundviklig följd från pubaftonen i lördags kan jag tro. Jag tar en nyttig läxa med mig: börja taktilteckna på en lägre nivå. När man tecknar gör man det nära ansiktet men om nån ska avläsa dessa tecken taktilt blir det tufft för armarna att avläsa på den höjden. Nu får det bli till att träna avläsning i maghöjd och skona mina arma armar.
Foto: Lena Lindbom
Imorse hade jag och Ottilia det riktigt mysigt. Hon hade sovmorgon från dagis och då kom hon på att hon ville ha picknick. Jag speglade ut på den frostiga gräsmattan, no way! Men vem har sagt att man måste ha picknick ute? Vi fixade till en mysig sängpicknick bland kuddar och gosedjuren i hennes säng. Där satt vi sen och pratade om dagiskompisarna, varför man inte får jonglera med ärtor i sängen och andra livsviktiga samtalsämnen. Jag kunde inte låta bli att tänka ”åhhh, jag hoppas hon minns det här när hon blir stor!” Jag har ingen aning om hur livet är för oss då, om jag kan se henne eller sitta upp själv. Jag hoppas att hon minns allt vi gör ihop nu. Hur mycket vi pysslar, umgås och myser. Alla saker jag hittar på för henne. Jag hoppas verkligen att andra föräldrar också gör så. Att de inser värdet i att få vara med sitt barn och ge dem en fin barndom. Rätt vad det är så har de blivit stora och upptagna med att alltid vara arga på en. Då är det kanske jag som behöver minnas hur Ottilia, när hon var fyra år, ville ha picknick i sängen med sin mamma.
