Känseln har försvunnit i delar av flera fingrar. Det har gjort att det blivit ännu mer viktigt att hitta sätt för mig att kommunicera text på.
ST: Frida sitter i sin soffa och ler mot kameran. Hon har en blommig tröja och glasögon. Hon håller det trådlösa tangentbordet lutat mot magen. På bordet framför sig står laptop och iPad uppställda med stativ, för att kunna få skrivtolkning vid viktiga möten. Bilden är tagen från en intervju med © Göteborgs-Posten.
Känseln har försvunnit i delar av flera fingrar. Det har gjort att det blivit ännu mer viktigt att hitta sätt för mig att kommunicera text på, alternativa sätt som inte belastar eller behöver fingerfunktion. Det känns överlag som en stor förlust. Att skriva har alltid varit mitt ’språk’ på något vis. Skrivandet är många gånger min kanal till omvärlden, specielt sedan jag blev döv. När jag gick i skolan, och innan jag visste att jag hade en hörselnedsättning och så, då var det när jag hade skrivuppgifter som det gick bra för mig, trots att jag missade mycket annat då jag hade svårt att höra läraren och se tavlan.
Jag är snabb med att skriva på tangentbord, detta trots att jag inte ens kan hålla ett glas i handen. Skrivandet har därför gett mig en väldigt speciell känsla, vilket även förstärkts av att jag har kunnat behålla det så länge. Jag har ett väldigt speciellt sätt när jag skriver: jag behöver hålla mitt sladdlösa tangentbord tryckt mot kroppen, lutat mot magen. Jag har även ”raster” på tangentbordet: raster är som en platta med ett hål ovanför varje tangent. Ett sorts galler kan man säga, en upphöjning mellan tangenterna, så att det går att lägga hela handflatan ovanpå tangentbordet om man vill, utan att råka snudda vid en tangent eller trycka ned tangenter av misstag. Rasterna gör att jag kan få ett bra stöd för både handen och fingrarna när jag använder tangentbordet. Och får jag bara hålla tangentbordet på mitt vis, och skriva med raster, då skriver jag snabbare än de flesta. Det är jag ganska stolt över.