Jag var och red igår. På Jenka, som vanligt. Hon har karaktär den hästen, med lugg ända ner till näsborrarna. Hon har inte riktigt kommit ur det där stadiet att hon testar mig. Vad hon får göra och inte liksom. Hon är rätt lik min dotter på det sättet. Om de träffar varandra kommer de bergis att gadda ihop sig. Jenkas trots handlar egentligen om att hon älskar gräs, så när vi rider ute på fältet tar hon var chans hon får att stoppa ner huvudet i det höga gräset.
Min assistent Elin är också Jenkas Mama. Sträng som fan. När man är ute och rider får man inte äta gräs. Då jobbar man. Faktiskt. Hon är också väldigt verbal när hon själv rider Jenka. Jenka är smartare än de flesta hundar. Hon fattar vad man menar när man säger “du, går framåt” eller “höger nu”. Men okej, hon kan inte göra “vacker tass”. Jag är rätt sträng morsa men när det gäller hästar så är jag värsta curlingoffret. Klart gulliga kull ska ha lite gräs. Elin vill att jag ska prata, ryta ifrån när Jenka dyker ner i busken.
Man får aldrig fram något vettigt när det är så. Precis som med sexprat. Det går inte att säga något passande när är upptagen med älskog och det går inte att prata vettigt med djur. Jag försökte ändå men det blev aldrig något vettigare än “öh dö hörrö va.” Inte alls så auktoritärt. Till slut insåg jag att jag i förväg måste bestämma ett kommando. Det blev “Höpp, höpp, höpp!” Oj, så mycket bättre. Men det funkade. Jag har inte hunnit prova det än på Ottilia men det ska nog bli mitt nya verbala får-inte- kommando när det gäller allt.
