Att det är nästan varmt ute är som att ha stor, fet chokladboll framför ansiktet och inte få smaka på den. GE MIG!! Den här vintern har varit helt oändligt lång. Förra veckan fick vi en varm dag när temperaturen i skuggan klättrade upp till 10-sträcket. Jag vågade då ta en prullenad till haga centrum som ligger ca 500 meter härifrån. Vilken härlig känsla! Men efter det när temperaturen sjunkit igen och ja… det känns som ett slag i magen. Att gå runt här och veta att det nästan och väldigt snart är tillräckligt varm för en vårpromenad. I helgen var Sven och Ottilia ute och lekte väldigt mycket. Åh, så avundsjuk jag var på Sven. Känslan av utanförskap och isolering är inte kul.
Jag får varje dag nån kommentar från en bekant eller kollega i stil med “Härligt väder nu!” Mmm, jooo, njäää… Det är några få plusgrader på dagen och några få minus på natten. Det är absolut bättre än 20 minusgrader men just nu faktiskt svårare att hantera när det är så nära men ändå så långt bort. Men så säger jag inte. Inte förän igår när jag till slut fick mitt psykbryt och slutade halvlåtsas att det här vädret är okej för mig. Att det alls är acceptabelt i min isolerade värld. Men det, mina vänner, innebär att värmen kommer. För det är ju så att när man väl erkänt sig besegrad då vinner man, när man gett upp allt hopp om kärlek hittar man den rätta, när hyresvärlden bytt låskolv på ens dörr då hittar man sin försvunna nyckel och när man får ett hysteriskt utbrott över att vintern aldrig tar slut då kommer våren. Så är det bara. För att markera det ordentligt ska jag ta mig ut idag. Jag ska till frisören och tänker passa på att gå lite på stan. Gå in i en affär, sen några meter till nästa, in där och sen några meter till nästa. Känslan kommer bli att jag varit ute massor fast jag snarare varit inne i butiker en massa och korta små stunder utomhus. Sen kommer våren och jag kommer ha hispat upp mig helt i onödan.
