Det har gått sisådär två veckor sen jag opererade röven. Äntligen tar värktabletterna ordentligt. Det är helt galet hur mycket man använder sin ringmuskel utan att märka av det i vardagen. Så här har det låtit här hemma senaste tiden.Atjoooo! Aj!
Resa sig. Aj!
Sätta sig. Ajaj!
Kör över en en tröskel med rullstolen. Aj!
Litet skratt. Aj!
Prutt. AAAj som faaa…!
Nu är det värsta över i alla fall. Då är det svåra att inte sätta igång med en massa tok så man får börja om på ruta ett. Jag sitter fortfarande lite snett på sidan, tar bulkmedel, alvedon och måste vila en hel del. Förra måndagen var den absolut tuffaste dagen. Då hade jag blödigt kraftigt hela helgen och börjat bli grå i ansiktet men var ganska övertygad om att allt skulle lösa sig om jag bet ihop lite till. Det skulle dröja två dagar till innan jag faktiskt masade mig till stjärtdoktorn för hjälp. Jag var sjukt trött, kunde inte sova och hade jätteont. En sån dag när allt som kan krångla krånglar. Då man av tekniska problem (kalendern have osynliggjort veckans alla möten) eller rent av ovett inte avbokat vare sig personalmöte med assistenterna, utvecklingssamtal eller hembesök av Soc-handläggarna.
Efter det hade jag en otålig dotter just kommit hem från skolan och ville baka kladdkaka. Då började den klassiska jag-måste-bara-leken. Äta , sova, bajsa är ganska viktiga måsten men lik väl frustrerande för nån som vill ha kladdkaka. Jag kunde inte sitta så min plan var att baka kladdkaka liggandes i soffan. Ja, ni läste rätt där. Det var min stora plan. Nånstans mitt i kom samtalet om “Varför har ni inte kommit till utvecklingssamtalet. Läraren, pappan och två tolkar sitter här och väntar.” Jag bröt ihop en aning, bölade (Aj!) och sa till assistenten att jag fixar nog inte mer nu. Jag är en körd rövkrympling som inte orkar ett skit! Det hörde Ottilia och började själv direkt gråta för att jag inte skulle orka baka kladdkaka. Buäh! Ens negativa energi smittar av sig ögonblickligen till avkommor. DÅ samlar man automatiskt som mamma sina sista krafter och kryper fram till sitt barn under sängen och blir peppigaste tanten ever. “VI SKA VIIIISST BAKA. OCH. DET KOMMER BLI SÅ BRAAAA. SÅ JÄDRA BRA! DU SKA SE. SUPERMORSAN SKA LIGGA I SOFFAN OCH FIXA DET HÄR. DET KOMMER BLI VÄRSTA GREJEN! NÄR VI SER TILLBAKA SEN KOMMER DU SÄGA -MAMMA, MINNS DU HUR VI BAKADE KLADDKAKA I SOFFAN NÄR DU BLÖDDE UR RÖVEN.MINNS DU HUR SJUKT KUL DET VAR? JÄVLA BRA SKA DET BLI, ÄLSKLING. Älskling?” Nu skrattade hon. Och hon kom fram. Jag trodde faktiskt att det skulle bli en kladdkaka då. Jag lade mig i soffan och bad ottilia ta fram ingredienserna till vardagsrumsbordet. Hon hann plocka fram tre grejer innan hon fick nästa utbrott och grät.
“Jag vill inte plocka fram grejerna själv.”
“Fast det är ju du vill baka och jag är sjuk.”
“Men jag vill inte själv.”
“Nä, det behöver du inte. Du behöver inte baka. Om du vill baka behöver du dock vara berädd at† plocka fram och plocka undan sakerna du ska baka med. Det är ganska nyttigt för dig att lära sig faktiskt.”
Efter övervägande. bestämde hon sig att fortsätta medan jag peppade henne från soffa.Det var en riktig sagan-om-ringen-quest och i tunneln kunde vi se rinnig chokladkaka puttra i ugnen. Efter att hon fått fram mjöl, kakao och socker bröt dock världen ihop igen. Vi hade nämligen inget bakpulver och det var lite droppen som fick bägaren att rinna över.”Fast det går ju att baka kladdkaka utan bakpulver också, hjärtat”
“Nääää, blir inge braaaaa!”
“Okej. Skit i att plocka undan det där så kollar vi på film istället.”
Det gjorde vi och det visade sig att min mamma som köpt med bindor och blutsaft när hon hämtat Ottilia även köpt med en 200-grammare chokladkaka. Den smackade vi i oss och var liksom ganska nöjda. När jag sen somnade gick Ottilia ut, härjade och lekte med assistenten. Äntligen sömn. Thank you!
Sen gjorde jag ingenting mer den veckan förutom att besöka läkaren. Lämnade inte ens huset för att handla mat.
I fredags var den bästa dagen på hela veckan för då var Ottilia hemma från skolan pga en förkylning men ganska pigg så hon städade sitt rum och överraskade mig med att baka två små kladdkakor medan jag sov. Det var det mest omtänksamma och gulligaste jag varit med om. Hon drack upp min saft och åt upp mina hallon, men ni vet, det kunde hon gott få göra. Helt perfekta kladdkakor var det också.
