Resan var lång men bekväm. Åter igen blev jag placerad en bra bit från toaletten men den här gången gjorde det ingenting för ombord på planet fanns en ihopfällbar, smidig liten rullstol. Varje gång jag behövde pudra näsan fick jag hjälp av en vänlig kines som omsorgsfullt och fraktade mig dit och tillbaka. Cathay Pacific var trevliga att flyga med. Vänlig personal, stort utbud av filmer på de individuella TV-skärmarna och hyfsat bekväma säten, men den kinesiska flygplansmaten var ungefär som annan flygplansmat; färglös och smaklös. När vi landade var klockan kring midnatt enligt svensk tid och jag hade inte sovit en blund den 03.50 dagen innan. Då var det skönt att bli upphämtad av en ledsagare med rullstol, men den här ledsagaren var av en helt egen art till skillnad får den rara danskan i Frankfurt.
Hon var liten, ilsken och stressad. Hon pratade bara kinesiska och förstod inte varför hon skulle gå i samma takt som en femåring. Ottilia sprang på som en riktig kämpe men hade ärligt talat ingen chans att hålla ledsagarens takt. Till slut stannade hon tvärt vid en rad stolar. Då visade det sig att hon kunde lite engelska trots allt. ”No gate now. Wait here!” sa hon och pekade på en rad stolar. Jag hann inse att hon tänkte sticka med stolen trots att vi hade 3 timmar kvar innan nästa flyg och hungriga magar. Utan rullstol skulle jag inte komma långt. På engelska som hon förstod först när hon insåg att jag tagit stolen som gisslan fick jag henne att hämta en annan rullstol.
”Move!” ropade hon ursinnigt. ”No, I need chair. I need food.” sa jag utan att bry mig om hennes stress. ”My chair!” ”Yes, but I don´t have my chair. I need chair.” ”Mine! You wait in that chair.” (pekade på vanliga stolen.) ”No, I need w e a l c h a i r.” förtydligade jag bestämt. Då försvann hon och kom snabbt tillbaka med en lånerullstol. ”Thank you!” sa jag men då kunde hon inte engelska längre. Tänk vad bra det löste sig.
Tröttheten gjorde att vi inte kom så mycket längre än till första bästa fik med kort kö där vi strandade vid varsin kaffekopp och lite färdkost. När vi väl kom tillbaka till mötesplatsen hämtade en helt annan ledsagare upp oss. Vi hade säkerligen blivit bortbytta av arg-tjejen. Nya tjejen var mycket trevligare och tog det betydligt lugnare. Ombord på planet var det bara 5 timmar kvar till slutdestinationen Bali och då sov jag som en liten gris tills maten serverades
