För ett par, tre veckor sedan skickade jag iväg en välarbetad ansökan om utökat antal assistanstimmar. Det enda som saknades var läkarintyg, som jag väntade på och angav att jag skulle komplettera med senare. Häromdagen kom svar Efter en snabb titt såg jag att skrivit ner en lista över vilka intyg de skulle använda i sitt beslut och att de var 2-4 år gamla. Intyg jag skickat in vid tidigare ansökningar. Jag blev lite trött och tjatade på min läkare att få tummen ur.
Det var först någon dag senare som jag bläddrade vidare och såg att handläggaren hade tagit ett preliminärt beslut att bevilja mig 99,5% av de timmar jag ansökt om. Med hjälp av en assistent ringde jag förstås upp handläggaren på en gång och frågade kan det här stämma? Jo då. Informationen i de älsdre intygen räckte för att styrka min ansökan. Nu ska bara en tjänsteman över henne bekräfta hennes beslut så är det klart. Vi kan “i princip” utgå ifrån det här beslutet nu. Nya intyg kommer inte göra nån skillnad.
Hurra! Detta innebär att jag nu vid 31 års ålder blivit vuxen och får vara upp till kl 02.00 på helgerna.Det innebär att jag har assistans när jag är på jobbet. Att jag inte har en och en halv timmes assistansfritt hål per dag. Nu är det helt och hållet slut med att min man oavlönat ställer upp då. (De anhörigas eviga förbannelse som straffar hela familjen.) Äntligen kan jag erbjuda mina assistenter vettiga anställningar som de kan försörja sig på. Äntligen kan jag lägga ett vettigt schema! Äntligen kan jag sluta vara rädd för spasmer när jag inte har assistans. Äntligen!
Det känns fantastiskt. Det första jag gjorde var förstås att maila alla på STIL som hjälpt mig och tackade dem. Sedan smsade jag assistenterna och meddelade nyheten samt att det blir personalmöte och tårta nästa vecka. Här skall firas! Så fort som jag är klart med min pencillinkur ska jag unna mig en solig kväll på en uteservering men rött vin och glädjeyra.
