Inre rum av villfarelser och algoritmer
Varje gång jag ser mig själv på film eller hör mig på radio så får jag något av en chock för att jag inte känner igen mig själv. Varje gång. Är det inte konstigt? Vem var det där? Såg ni? Den där som rycker så där, ser så där främmande ut. Hur kan hon se ut som mig när hon är sån där? Hur kan hon vara jag utan att jag känner igen hennes… jag vet inte, sätt.
Sätt? Hur det känns när spasmer rycker i min kropp är välbekant vardag. Så väldigt mycket jag. Hur det syns utifrån lyckas jag ändå gång på gång förtränga utan att det fastnar i min självbild ordentligt. Att hålla fast vid något som varit, men aldrig mer kan finnas är inget annat än en flykt. Sånt här funderar jag mycket på eftersom beteendevetenskap och allt kopplat till den mänskliga hjärnan är ett av mina största intressen.
Ibland känner jag det som att mina inre rum är ett eget Divina Commedia där varje steg är ett nytt lager av självflykt och villfarelser. En ny krets, god som ond. Hur lyckas jag lirka ut ordbeklädda tankar och känslor ur den här människomassan när jag är så blind för hennes helhet? Ibland undrar jag om det är min insida som förändras för att det som finns omkring mig är i konstant förändring? Eller är det istället min uppfattning av allt omkring mig som förändras för att jag ständigt omvärderar och omformar mig själv och mitt perspektiv.
Kanske är det något vi alla gör. Tapetserar vår inre och yttre värld utifrån våra tillfälliga behov och flykter. Inte konstigt att vi i så fall ser samma sanning så väldigt olika. Hur mycket styrs vi av vår hjärnas omedvetna algoritmer och hur mycket styrs av medvetna beslut?
Och plötsligt vet jag hur jag ska starta mitt nästkommande konstprojekt. Jag kommer behöva garn, så väldigt mycket garn….
