Mycket trassel med hjälpmedel den här hösten, men skam den som ger sig! Jag vet att det är förutsättning för att leva det liv jag lever. Att leva ett gott liv som funkis krävs enormt arbete med hjälpmedel, byråkrati och livomställningar. Det är sååå värt det!
Häromdagen var det dags att prova ut nya arbetshjälpmedel för att kunna använda dator. Datakurs och tangentbord. Senast jag gjorde det var 2005. Mina förutsättningar att använda mina nuvarande hjälpmedel har hunnit förändras markant och har gjort det näst intill omöjligt att arbeta effektivt via mina egna händer.
Tidigare har jag haft ett tangentbord med raster och stöd för handlederna samt en mus med stor kula som en rör på. Jag behöver nu hjälpmedel som fungerar att ha nära kroppen eller som kan skötas med andra kroppsdelar. Det där sista alternativet känns en aning knäppt att ens överväga för sig själv. Speciellt när jag varken är förlamad eller amputerad. Det känns som att jag snor nån annans behov för mina “små lightbehov.” Att jag bara borde skärpa mig och kämpa på lite istället. Så där som jag gjort några år. Jag jämför mig med schabloner och fördomar jag har av andra funkisar. De med det “riktiga behoven” för jag -JAG- är ju inte… ja, jag vet inte. Vet inte vad jag inbillar mig att andra är och att jag inte är. Men det här är en så klassiskt fas att gå igenom när en ska prova ut hjälpmedel. För mig i alla fall och troligen för många andra. Därför är det tokigt att en som funkis ofta måste KRÄVA hjälpmedel och anpassningar. Jag får slå mig själv mentalt på fingrarna lite här.
Hur som helst. Jag hade ett möte med två utprovade innan sommaren där vi pratade om mina behov och alternativ. Jag hade nu tagit med mina två tangentbord och visade hur de funkar för mig. Det första som då hände var att utprovarna valde bort några av alternativen de tänkt för mig. Jag skulle inte bli nöjd med dem för jag skriver snabbt. Att peka med ett finger eller redskap på tangenter passar inte mig. Jag är fingerfärdig bara tangentbordet kan vila mot min egen kropp och har raster som fingrarna kan vila på. Då skriver jag snabbare än många med fullt friska händer -och det är så jag vill ha det. Lösningen visade sig enkel. Tack vara smarttekniken finns det massvis av bra små, smidiga tangentbord som är tänkta till plattor eller mobiler. Det gäller bara att ordna då en av dem kan kopplas till dator och utrustas med raster, (Jag kan exalterat ha försökt övertala dem att skaffa 3D-skrivare för att ta begreppet “specialanpassningar” till helt nya nivåer.)
sDatamus var lite svårare att ordna men löste sig lika bra. Jag hittade två fungerande alternativ. Det ena en klumpig joystick. Såna styr jag ju redan mina rullstolar med. Den andra var en så kallad “headmouse.” En kamera som registrerar rörelser. Jag fick en liten klkisterlapp med reflex placerat i pannan. Mina huvudrörelser styrde muspekaren. Jag klickade med hjälp av en knapp i handen. Jag var kritisk till Headmouse först för den typen av coola tekniker brukar verka tuffa men vara väldigt svåra och krångliga att använda. Det här verktyget var ändå väldigt smidigt och jag kunde se framför mig att jag nog kan använda den till att göra det mesta jag vill i Photoshop och andra pilliga program. Eureka!
Känner mig sjukt nöjd med den här utprovningar. Headmouse får jag installerat på mitt jobb redan nästa vecka på prov. Tangentbordet kommer ta lite längre tid eftersom det måste anpassas på olika sättt. Det här är hjälpmedel när de är som bäst. Där produkten inte bara hjälper en att genomföra vardagliga göromål, utan faktiskt lyckas bidra så en kan genomföra dem smidigt och utan att kräva onödig energi från sin användare. Det är en rätt viktig detalj för att människor med olika funktionsvariationer ska vara en tillgång för samhället de lever i.
