Bildtolkning: Hunden tvättar Fridas öra och Frida skrynklar ansiktet som ett russin.
Insikten dimper ner över mig som ett oväntat nedsläpp av konfetti. Jag har klarat det. Jag har faktiskt, på riktigt klarat det. Att bygga min assistans på nytt från grunden. Det gick. Att till slut komma ur den där depressionen har gjort så enormt stor skillnad för mig. Det går inte riktigt att förklara för den som inte vet hur omfattande och kvävande det är att under lång tid befinna sig i panikångest och depression. Det är som att trampa vatten och samtidigt ha en tjock, tung och våt matta över sig medan det enda man kan se är hur man inte orkar. Hur man oavsett vad hålls nere av tyngden. Själv upplevde jag det som att jag bara skulle fortsätta trampa och kämpa för andras skull fastän jag egentligen sen länge gett upp. Till slut orkade jag inte. Det fanns liksom ingen livsgnista kvar.
Nu finns den. Nu har den funnits några månader. Det som hjälpt mig mest har varit att jag i rättan tid fick en hund att ta hand om dagtid. Det gjorde delvis att jag fick någon annans behov att fokusera på. Någon som inte tyngdes av den där filten. Sällskapet hjälpte mig att orka med. Det gjorde också att jag fick mer rutiner och dessutom kom ut ett par gånger om dagen måndag till fredag. Han behövde inte mycket, men gav man honom det var man bäst. Det var rätt skönt.
Det tog två år att hitta rätt medicinering. Det var en helvetesresa innan det blev rätt. En enda lång sjukvårdskarusell, men till slut blev det ändå rätt även om instanserna fortfarande inte kommit överens om vems kostnad jag är som patient. Det är skitsamma.
För det blev rätt.
Till slut.
