Kan ju börja med att berätta att jag skrev det förra inlägget innan assistenten kom hit och upptäckte att armstödet på soffan var insmetad med knallröd textilfärg. Åh nej, och i slutänden kan man inte skylla på någon annan än sig själv som lämnat färgen tillgänglig. Vi ägnade två timmar till att försöka få bort färgen på rätt sätt. Efter nästan 4 rullar lambi hushållspapper, massa vatten och oändliga mängde tålamod hade vi ändå lyckats fått bort det mest, men visst det syns fortfarande.
Lite senare på dan sitter vi och äter. Ottilia har ett vattenglas. Jag bränner mig på tungan och tar en klunk av hennes vatten. Hon tittar irriterat på mig och säger att jag inte får ta hennes vatten. Tio minuter senare händer samma sak igen ”Mamma!! Varför tar du utan att fråga först? Det får man ju INTE göra faktiskt!” Ops, snacka om att man bäddat sin egen grav. ”Shit nej, älskling, det har du helt rätt i. Jag ska inte ta ditt vatten igen utan att fråga för jag vill ju inte att du tar mina pysselprylar utan att fråga.” Rätt ska vara rätt!
