Här är texten till en låt i Jonas Gardells senaste TV-serie “Torka aldrig tårar utan handskar.” Den sätter ett bestämt pekfinger på hur jag känner just nu. Jag har serverats en påse skit och jag kan inte lämna tillbaka den. Jag har inte beställt den. Jag vill egentligen inte ta hand om den, men nu står den här. Vad kan jag göra? Jag är inte den typen som säger “om jag inte hade mina funktionshinder skulle ju jag inte vara jag. Jag skulle inte vilja välja bort det.” Nä, saker som händer mig får inte definiera mig. Jag själv definierar mig och min person.
Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.
Se här är mina drömmar, du kan nästan ta på dem. De skimrar där som då, långt nere på botten av en sjö.
Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet. Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.
Här är allting som jag drömde om. Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.
Här är min vilja att få leva. här är bönerna som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.
